Maria och Lennart

Resan från Sverige till Aostadalen gick med tåg. Det blev nattåg till Schweiz och sedan ett antal tåg via Milano till den lilla stationen Hone-Bard. Trots en del förseningar så kom vi fram i god tid för att kunna ta bussen upp till Champorcher där vi tillbringade första natten.

Horne och Bard är två små byar som hänger ihop. Bard har ett stort fort som intogs av Napoleon runt år 1800. Läs mer om detta i vår berättelse om Via Francigena.

Järnvägsstationen ligger i Bard medan bussen till Champorcher  gick från Horne. Det gällde att hitta vägen mellan byarna. Detta var på den tiden innan alla människor bar en Google Maps i fickan. Vi fick en beskrivning av vägen av en man vi frågade. Det blev lite komplicerat och till slut ropade hans fru i bakgrunden att det var för svårt att hitta och att han fick köra oss.

Vi kom mitt i siestan och det mesta var stängt. Det var ett par timmar innan bussen skulle gå. Vi dukade upp våra svenska rester till lunch och delade på återstoden av en flaska vin.

Det var en varm dag där vi satt i solen. Aostadalen är ofta het på sommaren. Medan vi satt och väntade kunde vi se hur den kommande nattens åskväder förberedde sig.

I Bard rinner två floder samman. Den livliga Ayasse kommer ner från bergen och rinner samman med Dora Bàltea. Det är den stora floden som rinner längs hela Aostadalen. AV2 slutar vi Dora Bàlteas källor.

Uppe till höger i bakgrunden syns vägen mot Champorcher.

Vi kom fram till vårt hotell och togs emot med stor vänlighet av en äldre man, som drev stället. Vårt rum hade balkong mot dalen där nattens skådespel ägde rum. Det var ett oavbrutet åskande i flera timmar.

Med lätta ben travade vi mot Chardonney där landsvägen slutade. Sedan var det bara smal jeepväg resten av dagen.

Chardonney var en jordbruksby med kor och getter. Kossan på bilden är antagligen gravt hörselskadad efter att ha burit denna jättelika koskälla.

Några getter gick och betade vid sidan av vägen precis innan vi vek av på stigen som ledde uppåt.

Vandringen gick vidare längs kanten på en djup dal. Vi lämnade Chardonney bakom oss. Skogen glesnade och ersattes av blommande fjällängar. Vägen var lättgången men rätt så brant vilket innebar att vi tog en hel del höjd.

Man ser ofta byggnader av sten i bergstrakter. Imponerande är alla dessa skifferplattor som har släpats upp på taken.

Övergivna byggnader vittnar om att landsbygdsdöden är stor i Italien. Turismen är en räddare för många trakter.

Nästa ställe på vägen var en liten bosättning, Dondena. Den fungerar som en fäbod där man har sina kor och getter på sommaren, för att sedan driva ner dem i byn på vintern.

Någon hade byggt sig en boning och sparat in på byggnadsmaterialet genom att låta berget vara två av väggarna.

I Dondena fanns en rifugio med ett kafé. Vi skulle bara ha vårt 11-kaffe med en liten ostsmörgås och vandra vidare. Ostsmörgåsen blev en jättemacka med den goda Fontina-osten och torkad skinka. Fontina är specialosten från Aostadalen. Den har tillverkats där sedan 1200-talet och serveras med stor stolthet.

Mätta och belåtna vandrade vi vidare och mötte nu för första gången den fantastiska blomprakten i Gran Paradiso.

Maria kryper ner i gröngräset och fokuserar på ...

... denna blomma. Den tillhör släktet spiror (pedicularis), men vi är osäkra på vilken art det är. Det finns många spiror och det kan vara svårt att skilja dem åt. Det skulle kunna vara en pedicularis gyroflexa. Den saknar svenskt namn men heter Tufted Lousewort på engelska. Den förekommer i västra Alperna och Pyrenéerna.

I alperna ser man ofta olika typer av gentianor. Här är en trumpetgentiana (Gentiana clusii), kallas också Storklockig gentiana. Den är knepig att skilja från alpgentiana (Gentiana acaulis).

På eftermiddagen kom vi fram Miserin. Där finns en rifugio och ett litet kapell. Det var en enkel rifugio som erbjöd halvpension. Som en del andra hade den begränsad tillgång till vatten.

Kapellet heter Santuario Madonna delle Nevi, men var stängt när vi passerade.

Strax intill ligger en liten sjö. Där kunde vi tvätta av oss i brist på rinnande vatten på rifugion och imponera med ett snabbt dopp i den långgrunda sjön.

På morgonen startade vi vandringen mot vårt första pass. Dalarna i Gran Paradiso går i nord-sydlig riktning och leden i öst-västlig. Det gör att det blir minst ett pass om dagen och mycket upp och ner.

Längs vägen en isranunkel (Ranunculus glacialis), en blomma som bara finns på höga höjder. I Sverige innehar den höjdrekordet bland blommor genom att växa på Kebnekaise.

En snölega hade dröjt sig kvar trots att vi inte var så högt upp och att det var varmt i juli.

Berget har intressanta former i Gran Paradiso. Där finns bergarter av olika ålder och ursprung. Gnejs och graniter är vanliga, men det finns också kalkhaltiga marina sediment.

En hobbe med purpurbräcka (Saxifraga oppositifolia) växte mitt i bäcken.

Första passet nått. Hit var det ganska enkel vandring på stig. Namnet på passet är Finestra di Champorcher och höjden 2827 m ö h.

Utsikten när man kommer över ett pass är ofta väldigt lockande. En helt ny värld öppnar sig och det går att se vart vägen leder.

Resten av dagen var enkel vandring på stig. Vi gjorde ett kort uppehåll för lite kaffe i Rifugio Sogno di Berdzè (ibland kallad Rifugio Péradzà), som kan anas på bilden strax bortom snölegan. För den som önskar så är det möjligt att stanna för natten här.

Det går att klicka på alla bilder för att få en större bild.

På vägen ner växte alpsippa (Pulsatilla Alpina).

Leden följer den vackra dalen ända ner till Lillaz.

Vi passerade raskt Lillaz och fortsatte längs Grand Eyvia ända till Cogne.

På vägen in i Cogne hade någon satt upp en hel stör full med pelargoner. Pelarpelagoner räknas väl inte in i alpfloran, men får vara med på bild ändå.

Cogne var dagens mål. Hit kom vi på tidig eftermiddag. Vi hittade ett trevligt hotell för natten och förberedde oss för nästa dag. De kommande två dagarna skulle bli tuffa med många höjdmeter att avverka. Cogne ligger på 1500 m ö h och vi strävade mot ett pass på 3300 m ö h. Som väl är så ligger en rifugio på 2600 m ö h så det går att dela uppgången på två dagar.

Utsikt från hotellrummet på morgonen mot områdets högsta topp. Också den heter Gran Paradiso och är 4061 meter hög. Det är en 4000-meterstopp som är relativt lättillgänglig och som lockar många vandrare varje år.

Leden går längs en dal till Valnontey. Här finns en botanisk trädgård med alpväxter. Den är värd ett besök och vi spenderade ett par timmar i den innan vi lämnade dalen och började stigningen uppför bergsidan.

Stigen gick brant uppför i sicksack. Det gick snabbt att avverka ett antal höjdmeter.

Vi tog en kort paus vid en forsande bäck innan vi fortsatte upp mot dagens mål.

Längs stigen växte alpfrossört (Scutellaria Alpina).

Vi nådde Rifugio Vittorio Sella vid 15-tiden på eftermiddagen. Varsin stor radler och lite salta chips satt fint för att återställa vätskebalansen.

En av byggnaderna här var från början italienska kungens privata jaktstuga nu ombyggd till boende för vandrare. Rifugion är mycket populär, här bor både vandrare som går AV2 och de som ska bestiga toppen Gran Paradiso.

Bilden visar en sista blick upp mot morgondagens utmaning, passet Col Lauson.

Vi vaknade till en helt magisk bild över morgonens soluppgång. Det såg ut att bli en vacker dag med god sikt. God sikt var nödvändigt för att ta sig över dagens pass.

Efter en stadig frukost lämnade vi Vittorio Sella och började vandringen mot passet. Vägen gick först över blommande ängar men marken blev allt kargare ju längre upp vi kom.

Dagens höjdpunkt var passet Col Lauson. Det gömmer sig bakom svackan till vänster på bilden. Stigen sicksackade på rasbranten upp mot högsta punkten.

Vi nådde passet efter en brant vandring på osäker mark. Först kommer ett falskt pass fyllt med snö. Här var det bara att klättra över med viss försiktighet. Efter det kommer en ganska luftig passage och den sista stigningen upp mot det riktiga passet. Här kan man bara gå i bra väder. Om det är is eller dimma har man inte här att göra.

 Berget är helt "ruttet" och bara smular sig som ett flarn eller en croissant. Repet som ska assistera vandraren sitter inte fast i den lösa berggrunden utan hänger lite löst. Passet var den utmaning med vandringen som vi hade oroat oss mest för innan vi gav oss på leden. Vi hade tur som kom en dag med fint väder.

Det falska passet syns i bakgrunden i slutet av filmen.

Till slut nådde vi själva passet Col Lauson. Att man ibland också ser stavningen Col Loson beror på att regionen Aostadalen är tvåspråkig med både franska och italienska. Dessutom förekommer också en del lokala namn på ställen.

Passets höjd är retfulla 3299 m ö h. Så för att komma upp över 3300 meter klättrade vi upp en bit på sidan av själva sadelpunkten. Först steg Lennart upp ...

... och sedan Maria.

Återigen en betagande utsikt över vägens fortsättning efter passet. Det är alltid lockande att sätta sig och ta paus i själva passet, men det är oftast inte så lämpligt. Även svaga vindar pressas samman i den smala passagen och det blir kallt och dragit. Bättre är att fortsätta ner en bit på solsidan och ta sin rast på lite lägre höjd.

Bergets färg visar att det är järnhaltigt. Det finns rika förekomster av järnmalm i området. Gruvdrift har haft stor påverkan på befolkningen i dalarna.

En liten blomma som heter Kuddklocka på svenska. Den är släkt med blåklockan och heter Campanula cenisia på latin. Det latinska namnet kommer från Mont Cenis, ett massiv på gränsen mellan Frankrike och Italien väster om Turin.

En hobbe med fjällglim (Silene acaualis).

En bit ner från passet hittade vi ett väldigt bra ställe för rast. Vad kan passa bättre än Falu Rågrut med mjukost från tub? En termos med varmt vatten är bra att ha med, då kan man göra både Varma Koppen och pulverkaffe.

Så här glad kan man vara när svåraste passet är passerat och solen skiner varmt och gott.

En alpkårel (Erysimum rhaeticum). Den är väl inte så jättevanlig. Det latinska namnet talar om att den hör till senapsväxterna.

Klippveronika (Veronica fruticans)

Fortsättningen är en lång vandring långt ner till nästa dal. Länge följer man en relativt lättgången stig fram mot den sista branta nergången.

Ett litet murmeldjur sitter och betraktar oss vid en sten.

Vi passerade flera blommor på vägen ner, här gullbräcka (Saxifraga aizoides) ...

... och alpflockel (Adenostyles alpina). Klicka på bilden för en närbild.

En fäbod som man kan tro är övergiven, men den har solceller.

Ett magiskt ställe att ta en paus på. Det ligger i slutet av en ganska flack sträcka och sedan är det bara brant rätt ner i dalen. Bilden togs av ett passerande danskt sällskap som nog gärna hade velat ha våra platser.

Efter detta ställe växlar vägen karaktär och går brant ner genom skogen i serpentiner.

Väl nere i dalen fick vi plats på ett trevligt hotell, A l'Hostellerie Du Paradis. Det var nog det finaste på hela turen och lite dyrare än de andra. Till frukosten på morgonen skar värden upp osten. Han hade en hel Fontina som var stor och rund som ett bildäck. Själv var mannen mera lik ett traktordäck i sin omkrets. Från denna jätteost skar han, iklädd vita bomullsvantar, fina skivor med en elegans som visade på stoltheten över traktens produkter.

På morgonen började en brant stig uppför nästa berg direkt utanför hotelldörren. Stigen gick i sicksack upp genom en skog med mycket blommor, här en  torta eller fjälltolta (Cicerbita alpina/Lactuca alpina).

Stigen planade inte ut förrän vi hade avverkat 600 höjdmeter. Där passerade vi Casa Reale di Caccia di Orvieille, vilket betyder den kungliga jaktstugan vid Orvielille.

Efter jaktstugan blir vägen mindre brant och passerar en hel äng med gullgentiana (Gentiana lutea).

Leden svängde in i nästa dal och där var vi redan ganska högt upp på sidan. Stigen gick med ganska måttlig lutning fram till uppgången till dagens pass. Passet skymtar i bakgrunden på bilden.

Strax innan stigningen mot passet börjar ligger en liten sjö, Lac Djouan. Vi avstod från bad och fortsatte mot passet.

Vi nådde passet Col di Entrelor vid middagstid. Då hade vi tagit oss från hotellets 1700 m ö h till passets 3007. Det blev en kort paus och sedan nerför på nästa sida.

Nergången på andra sidan passet var klart brantare än uppgången. Det gällde att hitta var stigen gick mellan alla stenar.

Att ta sig ner förbi klippblock som ligger utslängda hipp som happ var en viss utmaning. Stavarna hjälper till som stöd och avlastar knän och fötter.

Stigen gick ganska länge på kanten ovanför en djup brant innan man kom ner på plan mark under branten. Detta var också ett ställe där man måste ha god sikt för att ta sig fram säkert.

När stigen passerade under en brant såg vi en flock med stengetter uppe på kammen.

Gran Paradiso är annars stenbockens hemtrakt och vi hade hoppats på att få se dessa på nära håll några gånger. Så blev det inte förutom några stycken som visade sig på kvällen nära Rifugio Vittorio Sella när det var för mörkt för att fota.

Nästa vilda djur var ett murmeldjur, som låg och solade på taket till ett övergivet förråd av något slag. När människan flyttar ut så flyttar djuren in.

Byn i nästa dal var Rhêmes-Notre Dame. Vid ingången till byn fanns ett helt nyuppfört hus i gammal teknik med stenväggar och skiffertak.

Väl framme i byn hade vi åter kommit ner till 1700 m ö h. Hotellet här var av ett lite enklare slag, men de var inte snåla med polentan.

Rhêmes-Notre Dame har en gång varit ett centrum för gruvverksamhet. Det kunde vi se på kyrkogården när vi startade nästa morgon.

Från Rhêmes-Notre Dame går leden ganska rätt upp till nästa pass så det var bara att trava på.

Längs vägen några vinggentiana (Gentiana utriculosa). De ser lite annorlunda ut än de gentianor vi hittar i de svenska fjällen, men annars lika blå.

Sista biten upp till passet var en ganska brant, snötäckt sluttning. Här gick stigen i krokar uppför och det gällde att undvika fallande stenar och att inte halka ner igen.

Från passet ser man för första gången en vy över Mont Blanc-massivet, eller Monte Bianco som det heter på den italienska sidan.

Passet heter Col Fenêtre och vi var nu på 2840 m ö h. Här hade vi en kort paus tillsammans med några engelska vandrare som också njöt av synen av Mont Blanc. Vi såg annars inte så många andra vandrare som gick hela leden.

Efter en stunds paus var det åter dags att samla sig för en brantare nergång. Typiskt är att sträckorna precis innan och efter passen är de brantaste.

Vi var åter på så hög höjd så att det växte isranunkel (Ranunculus glacialis) i en liten skreva. Isranunkel är ganska lik Alpranunkel, men växtplatserna skiljer. Isranunkel växer på kalkfri grund medan Alpranunkel växer på kalkrik. Bladverken skiljer också.

Efter den första branta nedgången så planade stigen ut och blev lättgången. Landskapet var till att börja med väldigt kargt, som ett månlandskap.

Vägen blev flackare och flackare allteftersom vi kom längre ner. Vi passerade en rifugio, Chalet de l'Epée, men stannade inte. Där hade det annars varit möjligt att stanna för natten eftersom nästa dag ändå skulle vara väldigt kort.

Leden rundade en näsa och då blev sjön Lago di Beauregard synlig. Det är en damm. Vårt mål för dagen var Valgrisenche strax bortanför dammväggen.

Ett ganska omfångsrikt lärkträd hade bestämt sig för att stötta vår väg och hindra den från att rasa ner i dalen.

Leden var omlagd här. Ursprungligen passerade leden på dalsidan högt över Valgrisenche. Den nya sträckningen ledde oss ner till Valgrisenche. Detta är ett mycket bättre alternativ då man kan välja att stanna här för natten. Det går också att bunkra lite mat här för kommande luncher. Det var annars ganska glest mellan matbutikerna på AV2.

Vi hittade ett väldigt trevligt ställe att bo på. Namnet var Le Vieux Quartier och allt var nyrenoverat. Det var egentligen en rifugio med delade rum, men vi fick ett fyrbäddsrum för oss själva. Vi fick en god middag på kvällen och bra frukost på morgonen.

Vi lämnade Valgrisenche nästa morgon och gick genom byn. Efter att ha fyllt på förråden med lunchmat fick vi en ganska kort vandring till dagens mål.

Det tog bara ett par timmar till Planaval. Här fick dagens vandring sluta eftersom det är mycket långt till nästa ställe att övernatta på.

Planaval är knappt en by, men det finns en kyrka och ett trevligt hotell, som heter Paramont. Hotellet är tvåstjärnigt och vi fick ett bra rum med middag och frukost.

Vi satt i solskenet på hotellets altan och hade en skön eftermiddag.

Det blev en vilodag med tid för att läsa och ta det lugnt. Den stora funderingen var hur vi skulle fortsätta nästa dag, mer om det sedan. Det blev också tid att söka efter namn på alla växter vi fotat på vägen.

Efter frukost på morgonen gjorde vi oss klara för en lång dag. Vattenflaskorna var fyllda  och proviant i ryggsäcken.

Vi startade i det tidiga morgonljuset.

Ute på vägen fick vi sällskap av hotellets hund, som passade på att ta sin morgonpromenad. När vi stannade för att läsa på en informationstavla kom hunden och tittade på oss undrade när vi skulle fortsätta.

Vägen gick längs en bergvägg och i skuggan växte en del blommor. Bland annat växte liten fingerborgsblomma (Digitalis lutea), en väldigt söt liten blomma.

Där växte också axklocka (Campanula spicata). Den tillhör familjen blåklockor.

Efter någon kilometer vek leden av från vägen och följde en stig upp på dalsidan. Här stannade hunden och visade oss stigen. När vi svängde av från vägen viftade hunden på svansen och gick hem igen.

Det blev åter en brant uppgång genom skogen upp till blommande fjällängar. Där planade stigen ut och det var en osedvanligt vacker vandring.

Blomsterprakten var stor hela vägen. Här står en baggsöta (Gentiana purpurea). Som det vetenskapliga namnet antyder så är detta en sorts gentiana.

Vägen ringlade stadigt upp mot dagens första pass. Denna sträckning var ganska ny. Bara något år innan gick leden en betydligt tuffare sträckning på kala klippor och längs kanten av Rutor-glaciären. Den nya sträckningen blev en betydligt säkrare och vackrare väg.

Om ni ser den här växten så var försiktiga! Det är en grön nysrot (Veratrum viride) och den är mycket giftig.

Det blev en och annan kort paus på vägen upp. Det är skönt att stanna och ta av sig ryggsäcken med någon timmas mellanrum.

Vägen gick hela tiden parallellt längs en forsande bäck.

Alldeles innan passet växte någon saxifraga, osäker vilken.

Äntligen uppe i passet. Här växte några syntetpersika (Segus multum). De var mycket ätliga och förbättrade blodsockerhalten.

Utsikten var magnifik med Mont Blanc-massivet betydligt närmare än i förra passet.

Passet heter Col de la Crosatie och ligger på en höjd av 2838 meter över havet.

Vi tog en stunds paus innan vi gav oss på den branta nerfarten mot nästa dal.

Som vanligt så var första biten efter passet brant och knepig. Denna gången var vägen förstärkt med några rep att hålla sig i.

Det branta var snabbt överstökat och vi nådde Promoud i dalen på knappa två timmar. Detta skulle egentligen vara målet för dagens etapp, men här uppstod nu ett val.

I Promoud fanns ett ganska nybyggt rifugio. Det var ett obemannat ställe där man skulle kunna övernatta i våningssängar och laga sin mat. Vi visste att stället var stängt. Första vintern efter att rifugion var byggd träffades den av en lavin och blev helt förstörd. Sedan dess hade inget gjorts med den. Sängar och all utrustning stod fortfarande kvar innanför den kraschade väggen.

Valet var att antingen gå en halv dagsetapp till eller att gå några kilometer ner mot Aostadalen och ta in på ett B&B som låg en bra bit ner. Det senare alternativet innebar att vi skulle behöva gå dessa kilometer uppför igen dagen därpå för att komma tillbaka till Promoud och fortsätta därifrån.

Vi satte oss och åt vår lunch i sällskap av en fripassagerare medan vi funderade på alternativen.

Valet blev att fortsätta, vi skulle ju ändå gå den vägen förr eller senare.

Fortsättningen innebar att vi hade ett pass till att passera innan dagen var slut. Vägen upp till passet var stenig och med en del snölegor. Det gick ändå fortare och enklare än vi kunde ha trott. Kanske för att vi var sugna på att komma fram innan middagen serverades.

Väl upp i passet kunde vi nästan ana rifugion som var dagens mål i slutet av dalen. Nu var det bara att trava på nerför, men först halvklättrande nerför den första branten.

Längs vägen växte en prickgentiana (Gentiana punctata). Klicka på bilden för en närbild.

Vi nådde vårt mål, Rifugio Albert Deffeyes lagom för att höra personalen säga "Oj, oj två gäster till, men det fixar vi". Så det blev middag denna dag också.

Tvätta av oss dagens resdamm fick vi göra utomhus. Eftersom stället ligger mitt upp i naturen så var det sovsalar och primitivt med tvagning ute.

Middagen serverades på bestämd tid och med fast meny. Denna typ av middagar gör ingen besviken. Det är god och vällagad mat och aldrig mindre än tre rätter.

Här var det mycket folk, nästan fullbelagt. Det var lördag kväll och många hade kommit upp från La Thuile för en veckoslutsvandring. En mycket populär tur.

På väggen var det reklam för Tor des Géant, ett helt galet lopp. Det är på 330 km och deltagarna springer hela Alta via 2 och dessutom Alta via 1 på norra sidan av Aostadalen. Loppet håller på en vecka och maxtid för själva löpningen är 150 timmar. Loppet går normalt i september utom år 2020 med Covid-smitta då allt är förryckt.

Tankning av vattenflaskor för dagens vandring. Den tömda vinflaskan från Horne var utmärkt som vattenflaska. Lite kul bara när det såg ut som om Lennart drog i sig en halv flaska vin på en gång vid våra raster.

Alla gjorde sig klara för avmarsch efter frukosten. Detta var en annorlunda dag för oss som hade vandrat nästan helt själva hela vägen att nu få vandra tillsammans med många människor.

Vi lämnade Rifugio Deffeyes med den stora Rutorglaciären i bakgrunden. Den är Aostadalens tredje största glaciär. Den sträcker sig från 3486 m ner till 2500 m och täcker en yta av över 8 km².  Dagens led följer avrinningen från Rutor, vilken är en av huvudkällorna till Dora Bàltea och vidare till Po.

Här börjar vi dagens vandring med Monte Rosa-massivet i fonden. Det var inga pass på vägen idag, bara en vandring ner till La Thuile längs med en stig.

En liten alpsalamander hade vaknat och rörde sig väldigt sakta i morgonkylan.

En torta (Cicerbita alpina/Lactuca alpina) växte längs vägen. Ett annat namn för denna växt är fjälltolta.

Avrinningen från Rutorglaciären bildar vattenfallen Cascate del Rutor på sin väg ner mot dalen. Det är stora vattenmängder som forsar nerför berget i spektakulära fall.

Emellanåt planar sluttningen ut och vattenflödet blir lite stillsammare.

Utsikt över en mjölke (Epilobium angustifolium) och med Mont Blanc i fonden.

Den sista delen av Rutorfallen innan vi nådde dalen och kom in i La Thuile. La Thuile är en känd skidort och har ett ganska stort liftsystem. Här är många besökare på vintern så det var lätt att hitta hotell.

Vi hittade trevliga Hôtel du Glacier, som erbjöd rum och frukost. Hela hotellet sköttes av en kvinna som gjorde allt utom städningen av rummen. Hotellet serverade ingen middag, men hade avtal med en restaurang i närheten som gav rabatt till hotellets gäster.

Hôtel du Glacier låg vid vår utgång från La Thuile så vi var på väg direkt på morgonen. Här börjar vi utgången från staden på den romerska vägen. Det är en väg som anlades av romarna för säkert mer än 2000 år sedan. Troligen var det vägen som ledde upp till Lilla St Bernhardspasset, även om det inte hette så på romartiden.

Även tekniska installationer kan vara imponerande och sevärda.

Staven pekar på Lilla St Bernhardspasset. Via det kan man ta sig över till Frankrike och skidorterna Tignes och Val-d'Isère. Passet är stängt på vintern så det är ingen genväg om man kommer norrifrån och vill åka skidor i de orterna.

Vi gick och pratade om ifall det var här som Hannibal korsade Alperna med sina elefanter. Så var det troligen inte, utan de lär ha gått längre söderut vid Montgenèvre och vidare mot det som idag är Turin.

Vi gick inte mot Lilla St Bernhardspasset utan följde vår led in i den underbart vackra dalen Vallone di Chavannes. Det blev en behaglig vandring längs en liten väg. Här och där låg det enstaka gårdar. Varje gård hade var sin liten koflock, men ingen odlingsbar mark. Det blir nog god ost av den artrika floran i dalen.

Hela dagen var en behaglig vandring utan några större branter. Inte ens sista biten upp till passet, som skymtar i bakgrunden, var särskilt brant.

Några tussilago (Tussilago farfara) växte på ett ställe där det nyss hade varit en snölega. Här fanns alla årstider på en gång.

Bland alla vackra blommor så växte flera exemplar av svavelklocka (Campanula thyrsoides). Den såg nästan ut som en hyacint men det är en praktfull representant för blåklockesläktet.

Uppe i passet kunde vi se Mont Blanc på nära håll. Alpernas högsta topp är en mäktig syn. Passet heter Col des Chavannes och ligger på 2603 m ö h. Vi hittade en solig plats i lä strax intill passet där vi kunde äta vår lunch.

Det gick ganska raskt att komma ner i nästa dal och nu kunde vi se dagens slutpunkt, Rifugio Elisabetta Soldini, strax under glaciären.

Här har vi kommit ner till dalen som står för det andra stora tillflödet till Dora Bàltea. Det är avrinningen på italienska sidan från Mont Blanc-massivet.

I denna punkt går vår led, AV2, samman med Tour Mont Blanc (TMB), det är en mycket välbesökt led som går runt hela Mont Blanc-massivet. Det betyder att det kommer att vara massor med folk på rifugion och det finns även risk att det kan fullt.

Rifugio Elisabetta är ett ganska primitivt ställe. De tillhandahåller mat och en sängplats. Sängarna består av en jättebädd med 12 madrasser tätt bredvid varandra. Detta i tre våningar så sammanlagt sover 36 personer i samma rum. Gissa vad sannolikheten är att minst en av 36 snarkar. Eller att minst en har ätit något olämpligt och måste upp mitt i natten för att tömma. Denna natt var det personen bredvid mig som hade ätit något olämpligt.

Det finns inte så många eluttag för laddning så kampen om en plats var stor. Det gällde att ställa sig i kö för sin tur.

Vi lämnade Elisabetta på morgonen efter frukost. Vandringen gick under glaciären Lex Blanche. En av alla glaciärer som drar sig tillbaka i rask takt. Den nådde betydligt längre ner i dalen 13 år tidigare när vi vandrade TMB och passerade här.

Någon kilometer senare passerade vi ett alldeles nybyggt ställe, Rifugio Combal. Det var så nytt att det ännu inte fanns med på kartor och listor. Synd att vi inte visste om det, då hade vi kunnat slippa Elisabetta.

Här syns ett intressant fenomen. Vatten som kommer direkt från en glaciär är alltid grumligt och blå-grönfärgat, medan vatten som passerat en sjö eller liknande har blivit helt klart. Här flyter två flöden samman, ett av varje sort. De blandar sig och resultatet blir ett grumligt flöde.

Den sista sträckan innan vi kommer till ledens slut går över en höjd. Här är en återblick efter att vi kommit upp för höjden och är på väg till högsta punkten.

Uppe på höjden ligger en restaurang, Rifugio Maison Vieille. På vintern ligger den mitt i skidbackarna och serverar lunch till skidåkare. Nu fick den bli vår slutpunkt på vandringen och vi stannade för en god lunch.

En medlem av mottagningskommittén mötte upp och hälsade oss välkomna till Courmayeur.

Sista biten till Courmayeur lyxade vi med att ta ett par liftar ner i dalen. Där hittade vi ett hotell och samlade oss för nästa äventyr, nämligen att åka linbana hela vägen över Mont Blanc-massivet till Chamonix, men det är en annan historia som kräver sin egen berättelse.