Maria och Lennart

Vi åkte hemifrån den 29 april för vi skulle på kalas i Göteborg. Då uppstod första problemet med cyklarna. SJ tar inte cyklar på sina tåg, dvs direkttåget mellan Kalmar och Göteborg. Istället blev det en tur med Öresundståg till Lund och byte där för tåg till Göteborg. Cykel åker fritt på Öresundståg överallt i Sverige utom i Kalmar län (skäms Kalmar!).

Den egentliga resan började morgonen den 1 maj. Det var nära att vi fick med oss två reskamrater till, men våra barnbarn fick trots allt stanna hemma.

Turen inleddes med cykling från Hisingen till Göteborgs central.

Själva färdbiljetten var som vanligt InterRail-biljett. Det är alltid smidigast för den fungerar på alla relevanta tåg i Europa.

Cykel på sträckan Göteborg - Köpenhamn var inget problem. Färden gick med Öresundståg. Enligt information skulle vi ha löst en cykelbiljett på den danska sträckan men det hade inte tågvärden hört talas om.

Ett lagom uppehåll i Köpenhamn. På stationen fanns en Brugsen livsmedelsbutik som säljer riktigt goda danska smörrebröd. Kan rekommenderas.

Till vår stora besvikelse så har Brugsen på Köpenhamn H stängt. Smörrebröd för medtagning finns tvärs över gatan i Tivoli-kvarteret på Hallernes Smørrebrød.

Maria i shoppingtagen för kvällsmaten.

Vidare med nästa tåg till Hamburg. Till det hade vi fått hjälp med cykelbiljetter av den danska resebyrån. Egentligen hade de lång väntetid på biljetter då de hade massor med beställningar. Men eftersom vi visste vad vi skulle ha och bad snällt så fick vi de biljetter vi behövde per post några dagar innan avfärd. Att resebyrån hade mycket att göra kunde vi ana då biljetterna var utskrivna klockan 23:30.

Väl på tåget till Hamburg kunde vi duka upp en härlig måltid med smörrebröd och vitt vin.

Så här glad blir man när man ska pilla i sig smörrebröd med en spork av plast.

Tåget till Hamburg har bra reserverade platser för cyklar. Cyklarna hade egna platsbiljetter så det var ingen tvekan om var de skulle stå.

Vi rullade in i Hamburg lite senare än planerat. Solen var på väg ner och det tänkta tåget till Bremen, som var vår första övernattning, hade redan gått.

Till Bremen åker man med pendeltågen Metronom, så det gick flera tåg på kvällen. På tågen finns bra cykelplatser men biljett krävs. Det var bara ett par minuter till avgång när vi kom till tåget och vi visste inte vad som krävdes. Vi frågade de två tågvärdarna på perrongen. Cykelbiljett skulle lösas i en automat en trappa upp. Panik!

Den ena tågvärden sprang med Lennart till automaten. Hon tryckte på alla knappar och Lennart höll fram kortet. Ut kom två cykelbiljetter och sprint tillbaka till tåget.

Där hade redan Maria och den andra tågvärden parkerat cyklarna i cykelvagnen och allt var klart för avfärd. Snacka som service!

I Bremen hamnade vi på ett märkligt hotell. Receptionen låg på våning 6. Där fick vi veta att de inte kunde hjälpa till med förvaring av cyklar. De hänvisade oss till stationen där vi kunde få lämna in cyklarna över natten för 9 EUR styck.

Eftersom rummen låg på våning 3, utom synhåll för receptionen, så pusslade vi in cyklarna i hissen, en i taget, och släpade in dem på rummet. Trångt, men vad gör man. Detta var det enda boendet på hela resan som inte fixade någon form av skyddad förvaring av cyklarna. Det fanns alltid någon lösning i källare, konferensrum eller garage.

Morgonen den 2 maj, då gällde det att få tag på resterande cykelbiljetter till Calais. Tyska stationer har alltid biljettexpedition så det skulle väl gå bra. Dialog vid kassan:
- Jag skulle vilja ha två cykelbiljetter till Calais.
- Det säljer inte jag.
- Kan jag få biljetter för bara den tyska delen av resan då?
- Vart ska du?
- Till Calais.
- Det säljer inte jag.
- Kan jag få två cykelbiljetter till Aachen då?
- Ska du dit?
- Nej, jag ska till Calais.
- Det säljer inte jag.
- Ge mig två cykelbiljetter till Aachen, bitte!

Sådan var serviceandan i Bremen. Både hotellet och biljettförsäljaren kammade noll i servicepoäng.

Dessutom lyckades kollegan vägra betjäna en ukrainsk flykting som inte tog nummerlapp i den helt tomma lokalen och skälla ut två afrikaner som inte sa Bitte.

Vidare med tåget till Aachen. Även där fanns det en hyfsad plats för cyklarna.

Inte nog med att det var dålig service i Bremen. Det blev punktering på bakhjulet där också. Fick bli serviceinsats med ny slang på tåget.

Väl i Aachen fick vi bra information på stationen. Cykelbiljetter i Belgien köper man i SNCBs app sträcka för sträcka. Fungerade klockrent utom på tåg som passerar landgränser, men på dem brydde sig ingen om cykelbiljetter.

Vidare från Belgien till Lille i Frankrike. Där blev det mer trångt för cyklarna. Sista sträckan från Lille till Calais stod vi i vestibulen och hade full kontroll på toabesöken. Först flytta cykeln åt ena hållet för att personen skulle komma in på toa. Sedan  flytta tillbaka igen för att stänga toadörren.

Vi kom med alla tåg som planerat hela vägen och var helt i tid tills vi hade en kvart till Calais. Då blev det tvärstopp i en halvtimma. Så vi kom en halvtimma sent till stationen i Calais. Men fortfarande fanns en möjlighet att komma med vår bokade färja med lite Google-navigering.

Sträckan från stationen i Calais till färjeterminalen var den sämsta navigering Google någonsin gjort. Vi lotsades långt utanför staden och sedan upp mot en motorväg. Det går inte att cykla på motorväg! Vi fick cykla hela vägen tillbaka till centrum och sedan navigera till färjeterminalen på intuition. Det gick bättre, men färjan gick precis när vi kom fram. Kombinationen av försenat tåg och felnavigering i Calais gigantiska terminalområde blev för mycket. Vi bokade om till nästa färja och väntade någon timma.

Det var många moment i hamnen i Calais. Både utpassering ur EU och inpassering till Storbritannien.

Vid 23-tiden brittisk tid kom vi fram till hotellet som låg en brant backe upp från hamnen. Klipporna i Dover ger en höjd som vi måste besegra innan vi nådde hotellet.

Nu hade vi tagit oss hela vägen från Göteborg till Dover med en övernattning i Bremen. Cyklarna kom med på alla tåg. Vi kunde inte åka med snabbtågen (ICE eller Thalys) för de tog inga cyklar på dessa sträckor, men det fungerade som planerat och vi kom fram.

Varför åker man till England om inte för att få en rejäl engelsk frukost. Inga croissanter och sötsaker här inte!

Trevligt hotell där ägarinnan gjorde frukost på beställning så att allt var nystekt och gott.

Vi lämnade hotellet Royal Oak vid halv tiotiden på morgonen. Då återstod sträckan till Canterbury, som är startpunkten för Via Francigena. Vi valde att cykla till Canterbury för det var "bara" 3 mil och järnvägen gick i en stor omväg med byte. Ett dåligt beslut eftersom hela sträckan var otroligt kuperad och tog mycket längre tid än planerat.

Första utmaning ut ur Dover. En oändligt lång trappa där cykeln fick släpas upp.

En liten fin gammal kyrka på vägen. Namnet är Saint Nicholas Barfrestone. Kyrkan ligger i den lilla byn Barfrestone med cirka 60 invånare.

Kyrkan är från 1000-talet och har sedan länge varit en populär rastplats för pilgrimer som skulle besöka katedralen i Canterbury.

Murarna var speciella eftersom de var byggda av flintasten.

Kyrkan har en ståtlig port. Det finns många skurna figurer på kyrkans väggar.

En sten i muren ger årtalet 1635. Det betyder att muren är mycket nyare än kyrkan.

Väl framme i Canterbury var det dags för lunch innan vi besökte katedralen. Det blev en äkta gigantisk fish and chips på The Shakespeare mitt i stan.

Efter lunch besökte vi katedralen i Canterbury. Där påbörjade och avslutade Sigeric den seriöse sin pilgrimsfärd på 900-talet. Vi fick våra pilgrimspass stämplade som bevis på att vi verkligen varit här. Med det började vår resa på pilgrimsleden Via Francigena.

Katedralen har ett tak som är helt imponerande. Massor med bågar och fönster.

Katedralen började byggas år 1070 efter att den gamla hade brunnit 1067. Det var endast ett år efter att normanderna med William Erövraren hade invaderat England vid Hastings. Det är därmed en av de äldsta kyrkobyggnaderna i England.

Vi gick omkring och insöp katedral. En lokal guide spanade in oss och vi blev snabbt adopterade. Han bjöd på historier och berättelser om katedralen.

Guiden lärde oss att alla glasfönster innehåller berättelser, och det finns många fönster.  Historien om dessa fyra fönster berättas på de följande bilderna.

Bild 1: Två tjuvskyttar till höger (se bytet på mannens axel) är påkomna av två fogdar till vänster. Den ena tjuvskytten har skjutit den vänstra fogden med en pil i halsen.

Bild 2: Den skjutna fogden ligger till sängs och mår mycket dåligt efter skadan. Endast döden återstår om inget under inträffar.

Bild 3: Räddningen kommer från kyrkan. En präst ger fogden välsignat vatten att dricka. Det gör att fogden snabbt blir frisk.

Bild 4: Fogden är helt återställd och besöker kyrkan för tacksägelse. Han knäfaller och ber en bön. En av prästerna visar att det inte räcker med ett tack genom att peka på skattkistan där fogden förväntas skänka en avsevärd summa.

Prästerna gör inte sina under gratis, det krävs en tribut från den räddade.

Ärkebiskopen Thomas Becket mördades i katedralen under en vesper år 1170. Det ledde till att katedralen blev ett viktigt pilgrimsmål och många pilgrimer har genom tiderna vandrat till katedralen.

Denna skulptur är skänkt från Sverige och är, enligt vår guide, det fulaste man kan tänka sig. Exempelvis är händerna helt oproportionerligt stora. Skulpturen är en kopia från Skepptuna kyrka i Uppland. Originalet finns numera på historiska museet i Stockholm.

Vi lämnade katedralen och påbörjade cykelfärden mot Dover. Redan inne i Canterbury står första skylten som visar vägen mot Rom. 1800 km pilgrimsfärd ligger framför den som ska hela vägen. Tur att vi redan hade gjort en hel del.

Återvägen till Dover var precis lika kuperad eftersom vi tog samma väg. Det gick inte alls så fort som vi hade förväntat oss.

På bilden är ett intressant ställe. Större fordon tvingas att vada över ett vatten, medan cyklar och gående kan passera på bron till vänster.

Strax innan vi var tillbaka i Dover inträffade resans andra och, faktiskt, sista punktering. Maria fick en pyspunka som gick att pumpa en gång, men sedan fick det bli en ny slang.

I Dover var det motsvarande procedurer som i Calais. Ut ur Storbritannien och in i Frankrike. Den franske passpolisen fick syn på Marias midjeväska med texten Medoc Marathon och frågade:
- Har du sprungit Medoc Marathon?
- Oui, deux fois.
Då blev det inga fler frågor. Vi fick passen åter och kunde borda färjan.

Det blev en lång dag och sent på kvällen nådde vi hotellet i Calais. Där fick vi ställa in våra cyklar i hotellets konferensrum och kunde gå tills sängs.

Den andra dagen började med en tur längs kusten i Normandie. Vi kunde se färjorna till Dover. De gick en sträcka längs kusten innan de girade över kanalen till andra sidan.

Det var råkallt från kanalen, 10 - 12 grader. Vi hade varm jacka, långbyxor och fodrade handskar på oss.

Efter ett tag kom en lätt regnskur. Det var knappt så vi blev våta. Leden gjorde en sväng över en kulle precis där infarten till kanaltunneln gick ner.

Efter kullen rullade vi ner till Wissant där det just hade varit marknad på torget. Man kunde tro att det var några moderna martyrer som hade samlats framför kyrkan, men det var bara några skyltdockor från klädförsäljarna på marknaden.

Vi passade på att få en god lunch i Wissant innan turen gick vidare.

Hela norra Frankrike präglades av långa sega uppförsbackar följda av lika långa, men mindre sega, nerförsbackar.

Turen gick på en liten, lätt trafikerad landsväg. Det fungerar bra så länge det inte är för mycket lastbilstrafik.

På eftermiddagen kom vi fram till hotell Bal i Tournehem-sur-la-Hem.

Vägen gick genom Normandie, som intogs av vikingar, troligen från Danmark, år 911. Det märktes på många ortsnamn som slutade på -hem. Vi såg också något namn som slutade på -dal.

Det var vikingen Rollo som fick Normandie av franske kungen Karl den enfaldige mot att han inte intog Paris och dessutom försvarade Paris mot andra vikingar. Rollo är anfader till Willhelm Erövraren som erövrade England genom slaget vid Hastings år 1066.

Den tredje dagen startade vi från hotellet, där cyklarna hade stått parkerade i konferenspaviljongen.

Vår väg gick mestadels genom skog i ett kuperat landskap. Det var mycket upp och ner även denna dag. Engelsk klockhyacint (Hyacinthoides non-scripta) blommade som mattor på flera ställen i skogen och såg ut som ett blått skimmer mellan träden.

Klockhyacinten på närmare håll.

Vi passerade klostret Abbaye Saint-Paul strax innan Wisques. Klostret var stängt och det blev inget besök på platsen.

Utanför klostret blommade ett judasträd (Cercis siliquastrum)

Vi kunde inte hitta någon restaurang för lunch längs dagens cykelled. Istället stannade vi strax efter Wisques i en vägkrök och hade en god picknick med medhavd reservmat.

Frampå eftermiddagen kom vi fram till en vägkorsning där det låg en liten butik, som egentligen sålde växter. Där gick det att köpa läsk. Lennart var så matt att han satte sig att vila trots stoppförbud och handikapparkering.

Efter ännu en backe upp så stannade vi för en kort paus i Amettes och besökte kyrkan Saint-Sulpice d'Amettes. Kyrkan är från 1500-talet i sengotisk stil.

Kyrkan byggdes till på 1800-talet på ett sätt som samspelar med den äldre delen.

Amettes är en av punkterna på Sigerics rutt.

Tillbyggnaden av kyrkan på 1800-talet var nödvändig på grund av det stora antalet pilgrimer som besökte Amettes. De kom för byns förbindelse med helgonet Saint Benoit-Joseph Labre, son till en bondefamilj i byn. Det finns många vittnesmål om livet och döden för denna "Guds Vagabond", som saligförklarades 1860 och helgonförklarades 1881.

Vackra korsvalv i den gamla kyrkodelen.

Vid Marles-les-Mines passerade vi en typisk vy från norra Frankrike. Slagghögar som minner om en tid då det fanns många gruvor i dessa trakter.

På eftermiddagen kom vi fram till hotellet. Det låg strax utanför Bruay-La-Brussiere, som var det egentliga målet. Vi förbokade detta hotell och meddelade att vi skulle komma med cykel. Hotellvärdinnan höll utkik efter oss och kom genast ut och gav cyklarna plats för natten i hotellets förråd. Trevligt mottagande och säker förvaring

Hotellrummet fylldes snabbt med alla kläder som skulle torkas. Det är Lennarts säng i förgrunden och Marias bakom. Utsikten till höger är fejkad. Hotellet ligger i ett industriområde.

På kvällen en god men säregen middag. Det var en gigantisk portion med en blandning av italienskt och franskt på restaurangen Il Ristorante. På bilden syns tagliatelle med svamp toppad med foie gras (extra fet anklever). En kulturkrock.

Den fjärde dagen blev händelserik. Först spaning på potatisfält som hade plogats med millimeterprecision. Långa snygga, och säkert halvmeterhöga, fåror.

Efter ett tag försökte Googles navigering leda in oss på en smal brant stig i en snårig skog. Den gick vi inte på. Istället tog vi oss fram på en riktig gata och kom strax till skylten på bilden. En helt nybyggd cykelled med namnet Eurovelo 5. Ett annat namn på leden är Via Romea Francigena, alltså en led från Canterbury till Rom. Den följer inte alls samma väg som vi hade valt. Den gör en sväng in i Belgien och Luxemburg för att sedan gå tillbaka till Frankrike igen.

Trots den höga farten på cykelleden blev vi upphunna av denne man. Lite förvånande, men det visade sig att han hade elcykel och då går det undan.

Efter lite samspråk erbjöd han sig att följa oss ett tag för att leda oss till vad vi borde se. Monsieur Veló visade oss ut över den stora Kolbassängen som är fylld med kolgruvor. Flertalet är stängda men vi förstod på mannen att det fortfarande bryts en del kol. Mycket av kolet har transporterats på det väl utbyggda kanalsystemet.

Nu cyklade vi på ett bra tag på småvägar med mycket avvikelser och korsningar. Mannens morgontur blev nog lite längre än han hade tänkt från början.

Efter någon halvtimma var vi framme vid Lorettehöjden (Notre-Dame-de-Lorette), en av de största minnesmärkena efter första världskriget.

Detta är en del av Frankrike som drabbades hårt under första världskriget.  Under denna och nästa dag passerade många minnes- och gravplatser.

På Lorettehöjden utkämpades inte mindre än fyra slag under 1914 och 1915 där tyskar och fransmän turades om att hålla kullen. Alla slagen krävde många unga mäns liv.

Här finns tre minnesplatser samlade på samma ställe. Den första är ett informationscentrum där första världskriget i norra Frankrike presenteras. Den andra är en kyrkogård och ett ossuarium där kvarlevor efter 42000 franska soldater ligger begravda eller, för de okända, vars ben ligger i ossuariet.

Den tredje är vad vi på svenska kan kalla minnenas ring (The Ring of Remembrance). Det är en oval med namnet på 580 000 män från hela världen, vilka dog i kriget mellan 1914 och 1918. Namnen är sorterade i bokstavsordning utan någon hänsyn till nationalitet eller religion.

Ett mycket gripande monument. Klicka på bilden för en vy över hela platsen!

Vi tackade vår Monsieur Veló för att han ledde oss till Lorettehöjden. Den hade vi missat utan hans hjälp.

Vi fortsatte och rullade ner från kullen och nådde Ablain-Saint-Nazaire. Byn förstördes under inledningen av första världskriget 1914. Byn är återuppbyggd, men ruinen av kyrkan från 1524 har lämnats som ett minnesmärke.

Det finns mängder av krigskyrkogårdar i trakten, Vägskylten visar på ett par. Vi såg också kyrkogårdar för soldater från många andra ställen i världen, Sydafrika, Indien och Kanada för att nämna några.

Strax intill Ablain-Saint-Nazaire ligger nästa by, Souchez, där vi fick en god lunch och lite påfyllning av vätska.

Efter lunchen fortsatte vi till staden Arras. Det är en mycket gammal stad med ett stort torg. Staden är känd för tapeter som vävdes på 1300- och 1400-talen. Tapettillverkningen flyttade till Bryssel när fransmännen erövrade staden 1477. Istället har stadens invånare ägnat sig åt att knyppla spetsar sedan 1500-talet, bland annat med guldtråd.

I centrum på Arras ligger Hjältarnas torg, Place des Héros, med det berömda rådhuset. Torget är stort, ett av norra Europas största. Det är i klass med Piazza del Campo i Siena. Byggnaderna runt torget är klassade som historiska monument. De påminner en del om Amsterdam med gavlarna mot torget. Allt förstördes under första världskriget, men byggdes upp i identisk stil.

På väg ut från Arras passade vi på att bunkra en del mat. Vi skulle inte komma i närheten av restaurang den kvällen så vi behövde både till middag och lunch nästa dag.

Det blev riktigt äkta franskt med baguetten på pakethållaren.

Dagens mål var en väldigt liten by, nästan bara en vägkorsning. Byn heter Gueudecourt och vi hade bokat på ett B&B. Ett helmysigt ställe med härlig trädgård. Vi fick en liten lägenhet med ett rum att äta i och ett sovrum. I denna lilla by fanns det inget behov av att låsa in cyklarna.

Dagen avslutades med en kvällsmåltid med inköpen från Arras tillsammans med ett quiz från svenska Primetime.

God fransk frukost på morgonen med varma croissanter och annat gott tillsammans med husets andra gäster.

Direkt utanför vårt B&B påmindes vi om att vi fortfarande var i trakter för första världskriget. Ett monument för de som dog från byn stod mitt i en park.

Idag lever nog många ställen på "krigsturismen" med rundturer till olika minnesplatser och guidade turer. Känns svårt hur man ska ställa sig till det - respekten för de döda blir till kommersialism.

Vi närmade oss nu floden Somme. På vägen dit passerade vi en krigskyrkogård var 300-400e meter. Var och en med soldater av olika nationalitet.

Kyrkogården på bilden heter Bulls Road Cemetery och innehåller 776 gravar (varav 296 oidentifierade) från soldater från Storbritannien och Brittiska samväldet.

Någon timma efter Bulls Road Cemetery planade vägen ut och vi rullade ner mot floden Somme.

Platsen var väldigt fridfull och vacker. Då ska man veta att här stod ett av världshistoriens blodigaste slag. Under Sommeoffensiven 1916 skadades eller dog mer en 1 miljon soldater från de deltagande styrkorna. Av detta syns inget idag, men minnet lever kvar mer än hundra år senare på många ställen runt jorden.

Idag är Somme en fridfull flod. Den meandrar kraftigt och är igengrodd med öar. Att segla i floden är inte att tänka på.

Somme rinner ut i Engelska kanalen.

Där vi korsade floden ligger denna säregna restaurang. En byggnad i rostfritt stål. Vi stannade för 11-kaffe med crêpes.

Vid flodkanten gick några gäss och påminde oss om hur vi ska vara som cyklister. Likt gåsen och ankan ska vi jobba allt vi kan med benen medan vi ser helt coola och lugna ut på det som syns över vattenytan.

Floden var inte seglingsbar, men parallellt går en kanal. Nästan genast som vi kom dit passerade en pråm. Men så många fler pråmar fick vi inte se på resan. Av dem vi såg hade alla pråmförare sin bil parkerad intill en kran ovanpå lasten. Så när dagen är slut ankrar de upp pråmen vid en kaj, lyfter av bilen och kör hem eller till ett hotell för natten! Pråmarna kör inte fort, ca 12-15km/h, så de har att göra.

Vi gjorde en avstickare till Péronne. En gammal stad med ett gammalt fort. Vi såg oss om i staden och köpte lunchmat att ta med.

Det var inte mycket att se där så vi åkte vidare. I Péronne fanns det inga minnen från första världskriget. Det området hade vi passerat.

Vi åt vår lunch och sedan blev det lång kanalvägscykling. Sommekanalen övergick så småningom till Canal du Nord. Till slut lämnade vi kanalen och tog oss till staden Ham. En mycket märklig stad visade det sig. Det fanns inte ett enda hotell i staden eller trakten runt omkring. Det som fanns några kilometer utanför staden var en möjlighet att bo i en cirkusvagn.

I stället sökte vi oss mot Saint-Quentin, vilket gav oss en extra tur på 20 km.

Strax utanför Ham påstod Google navigering att det skulle gå en väg rakt över en åker. Det gjorde det inte. Vi var tvungna att cykla tillbaka och hitta en annan väg. Plötsligt hängde Lennarts ena cykelväska i bara ett fäste. Det andra hade skruvat upp sig och gömt sig i ett franskt dike. Ett snöre från Marias nödutrustning kom väl till pass resten av resan. Förmodligen är det ganska vanligt att dessa fästen skruvar ur sig eftersom just denna detalj finns som reservdel hos Thule.

Det blev 20 km cykling längs en smal, väl trafikerad 90-väg innan vi kom fram till hotellet.

Till slut hamnade vi i en by utanför Saint-Quentin, som heter Gauchy. Saint-Quentin är en plats på Sigerics lista av övernattningar. Hotellet i Gauchy gav en enkel övernattning med tålamodskrävande öppning av torrt bröd med träkniv.

Nästa dag började med att Lennart smorde våra kedjor för lättare trampning.

Den här dagen blev det mycket cykling på fransk landsbygd. Färden gick på småvägar i ett gigantiskt odlingslandskap, fälten var oändliga och rapsen eller vetet gick ibland ända ut till grusvägen där vi skumpade fram. Vi korsade en kanal men den gick inte i vår riktning så det blev ingen kanalcykling.

Utan byar med kafé fick det till slut bli lunch av medhavd reservproviant vid vägkanten. Det är inte kattmat på bilden utan konserverad tonfisksallad. Godare än den ser ut framför allt när man är hungrig!

Det var bara åkrar åt alla håll. Vi passerade en och annan liten by. En skillnad mellan Frankrike och Sverige - och även Italien för den delen - är avsaknaden av små butiker i byarna. Vi passerade flera byar utan vare sig butik eller ens ett kafé. Någon "ICA nära" verkar inte finnas här.

Till slut kom vi in i den lilla byn Crécy-sur-Serre där det i alla fall fanns en turkisk kebab. Den var stängd, men vi knackade på och blev insläppta av en glad och vänlig ägare. Köket var inte igång, men vi kunde få kaffe, glass och en trevlig pratstund.

Glada efter kaffet och med vattenflaskorna återfyllda tog vi ut kursen mot dagens hotell.

Vi bokade alltid hotell fram mot eftermiddagen för att veta att vi skulle kunna ta oss fram i rimlig tid. Nu återstod drygt tre timmar till dagens bokade hotell.

Vid halv sextiden var vi framme i Pontavert där vi hade bokat på hotellet Relais de Fleurette. Efter lite letande hittade vi hotellet och möttes av två levande frågetecken.

- Vadå bokat? Den söndagsfina damen tittade med skepsis på oss dammiga cyklister och sedan i sin dator. Jo, titta, där fanns en bokning. Oj då, men vi kan inte servera någon middag, närmaste restaurang ligger 5 km bort. Och vi kan inte servera frukost i morgon heller.

Vi förklarade att detta är omöjligt för oss som cyklar. Till ömsesidig glädje valde vi att inte ta rummet utan att fortsätta.

Vi fick göra en ny bokning. Bästa alternativ var att fortsätta ända till Reims, 2 timmar och 30 km bort.

Turen gick delvis längs landsväg, men också längs Aisne-Marne-kanalen mot Reims. Bitvis var kanalvägen inte cyklingsbar så vi fick välja en alternativ väg en bit.

Strax före nio på kvällen när hotellreceptionen var på väg att stänga kom vi fram och möttes av en förtjusande trevlig ung kvinna. Mat fanns i frysen och blev snabbt tillagad. Menyn var ankbröst och till det en stor öl samt en god efterrätt. Härligt med ett trevligt mottagande efter det något vresiga i Pontavert.

Nästa dag besökte vi Reims. Redan på Caesars tid fanns det en bosättning här och då var den en keltisk ort, huvudstad i belgiska Gallien. Kristendomen infördes tidigt runt år 360.

I Reims finns ett par berömda katedraler, främst Notre-Dame de Reims. Denna gotiska katedral byggdes på 1200-talet. I denna och dess föregångare har franska kungar krönts från Klodvig I år 496 till Karl X år 1825.

Kyrkan är arkitektoniskt känd framför allt för västfasaden som tillkom på 1300-talet med sitt stora rosettfönster och sin stora mängd skulpturer. Kyrkan förstördes svårt under första världskriget, men byggdes upp igen bl. a. med amerikanska donationer.

En annan berömd kyrka är Saint-Remibasilikan. Den byggdes år 1000, vilket gör den äldre än Notre-Dame de Reims. Här finns relikerna av helige Remigius av Reims. Han fick döpa kung Klodvig I och flera tusen av hans män år 496.

Både Notre-Dame de Reims och Saint-Remibasilikan är med på Unescos världsarvslista sedan 1991.

Dags att lämna Reims för att cykla genom en del av  Champagne-distriktet där Reims är en av de största utskeppningshamnarna för champagne via kanalerna. Flaskorna förvaras i jättelika källare uthuggna i kalkklippan.

Vi lämnade kanalvägen för en tur in bland vinfälten. Champagne består av flera mindre områden och vi cyklade igenom Grande Montagne de Reims.

Dags för lunchbaguette mellan ett par vinfält.

Många av de berömda champagnehusen har vinfält i Grande Montagne de Reims och alla har märkt sina fält med husets namn.

Hela tiden när vi satt och åt vår lunch så kunde vi se personal från  champagnehusen åka runt på fälten och se till vinrankorna.

De allra första dagarna i England och norra Frankrike var det riktigt kyligt väder och vi cyklade i långärmat underställ och långbent. Nu var det helt annorlunda och varmt. Det krävde mera vätska på vägen. T o m så mycket att vi drack var sin Coca Cola i en sen eftermiddagspaus mitt i champagnedistriktet.

Vid halv åttatiden var vi framme i Châlons-en-Champagne. Hotellet hade det pampiga namnet Hotel De La Cité. Hotellet var inte lika pampigt som sitt namn, men vi fick ett väldigt stort rum med ett ännu större badrum.

Det var promenadavstånd in till centrum där vi provade ortens produkter.

Vi rekommenderades ett blanc de blancs. En Champagne som görs på enbart gröna druvor (som kallas vita på franska). Det vanligaste är annars en blandning av gröna och blå druvor. Det finns också champagne som görs på enbart blå druvor och som då kallas blanc de noir.

Vi besökte centrum av Châllons innan vi åkte vidare på morgonen. Först tittade vi på stadens katedral med det stiliga namnet Collégiale Notre-Dame-en-Vaux de Châlons-en-Champagne. Det är ytterligare en stor gotisk katedral. Den byggdes från 1100-talet till 1400-talet. Världsarv i Unesco sedan 1998.

Detalj av en utsmyckning på Notre-Dame-en-Vaux. Katedralerna är utsmyckade av otroligt imponerande stenarbeten. Här är en kvist med blad och blommor som ser lika sköra ut som om de hade varit en levande växt.

En sträcka här i centrala Frankrike går pilgrimslederna Via Francigena och Jakobsvägen mot Santiago de Compostela gemensamt. Det är om man börjar Jakobsvägen i Tyskland, den har många grenar även genom Tyskland. När vi frågade efter stämpel i pilgrimspassen fick vi förklara vilken led vi följde eftersom det var olika stämplar.

Innan vi lämnade Châlons besökte vi turistbyrån i detta fina korsvirkeshus. Här fick vi våra stämplar efter att ha valt Via Francigena.

Turistbyrån ligger vid en kanal. Annars flyter floden Marne genom staden. Den har gett namn åt distriktet. Tidigare hette staden Châlons-en-Marne, men efter att staden hade pimpats lite bytte man namn till Châlons-en-Champagne för att om möjligt vända den nedåtgående befolkningskurvan.

Det blev väldigt mycket cykling längs kanal denna dag. Kanalen gick parallellt med floden Marne och tog oss raskt vidare. Det var en vacker väg, stundtals nedanför branta bergssidor. Att cykla längs kanaler är trevligt, men om vi skulle vandrat denna väg hade det blivit ganska enformigt.

Strax före Vitry-en-François trasslade vägen till sig. Floden grenade sig och ena delen korsade kanalen. Vi tog oss över en smal bro och genom en igenväxt bank tills vi kom ut i utkanten av Vitry-en-François.

Därefter var det bara att cykla på gatorna till centrum.

Även de som vandrar Via Francigena passerar här. Vi startade morgonen i Châlons och dagens mål var Lac du Der. Det gjorde att dagens etapp blev nästan 8 mil.

Väl inne vid torget i centrum fick vi oss en rejäl lunch avslutad med en paraplyglass.

Efter lunchen lämnade vi Vitry och fortsatte längs kanalen. Nu följde vi kanalen Canal entre Champagne et Bourgogne ett bra tag tills vi vek av vinkelrätt från kanalen och mot Lac du Der.

Vi passerade Lac du Der strax innan vi kom fram till dagens mål. Lac de Der är Frankrikes största konstgjorda sjö. Den anlades 1974 för att bromsa vattenflöden mot Paris och hindra översvämning där. Den fylls via en kanal från Marne.

Sjön har en yta av 48 km² och flera byar dränktes när den anlades. Paris drabbades av svåra översvämningar 1910 och 1924. Efter detta gjordes olika försök att dämpa flöden och tillslut anlades sjön.

Vårt boende låg några minuter från Lac de Der. Det var en B&B i en mycket trevlig miljö. Middagen ordnade vi själva och på morgonen fick vi en bra frukost innan vi fortsatte vår färd.

Platsens namn är Châtillon-sur-Broué, som inte är någon by utan är kommunens namn.

Det blev ett dopp på ställets pool på morgonen innan frukost.

Vi kunde njuta av en trevlig trädgård innan det var dags att fara vidare.

Dagens cykling gick längs små vägar utan någon större mängd trafik. Vi lät Googles navigering leda oss på vägen.

Googles navigering är inte alltid helt lyckad. Här har vi blivit ledda in på en väg där markägaren uppenbarligen inte tyckte att det skulle vara någon trafik. Passage med cyklar gick ändå inte att stoppa.

Vi passerade Soulaines-Dhuys, en liten by där det finns ett hantverksmässigt tegel- och krukmakeri. De gjorde väldigt fina klinkerplattor, och även annan keramik. Tur att vi inte hade någon plats över i cykelväskorna.

Det fanns också ett hotell med restaurang i  Soulaines-Dhuys. Efter en titt på priserna nöjde vi oss med en kopp kaffe för att rättfärdiga våra toalettbesök.

Efter Soulaines-Dhuys följde en ganska seg sträcka. Det var mycket upp och lite ner. Till slut fick vi lön för mödan. Vi kunde rulla i bra fart i en 6 km lång nerförsbacke till Bar-sur-Aube.

Där fick vi en bra lunch på restaurang L'instant baralbin. Det var god lön för mödan med cyklingen.

Bar-sur Aube ligger i distriktet Aube som räknas som ett av områdena i Champagne. Det ligger lite avskilt från de andra och anses lite mindre fint av de stora husen. Trots detta kommer i princip alla blå druvor som är en del av de flesta champagnerna från Aube.

Efter lunch var det halvannan mil enkel cykling till dagens mål på en liten landsväg.

Längs vägen hittade vi en orkidé. Där stod ett bockyxne (Himantoglossum hircinum). Imponerande minst 60 cm hög och ståtlig.

Klicka på bilden för en närbild.

Vi kom fram till hotellet vid 16-tiden. Ett mycket märkligt ställe. Det fanns inget samhälle, bara ett hotell i en vägkorsning och dessutom var allt stängt. Vi satte oss att vänta och pratade en stund med två långtradarchaufförer som skulle övernatta på väg mellan Spanien och Belgien. Deras mest nyfikna fråga när de fick veta att vi var svenskar var om Sveriges beslut att gå med i NATO. Detta var en stor internationell nyhet.

Efter en stund hittade vi en lapp om att hotellet skulle öppna kl 18. Till slut slogs portarna upp och vi fick vårt rum. Det blev en enkel men god middag.

Det var en fast meny där Lennart valde pizza och ...

... Maria valde sallad till förrätt.

Efter middagen tittade vi runt lite och kom fram till att förutom hotellet så fanns det också ett kloster och ett fängelse på platsen. Ingendera lockade oss så det var bara att avsluta dagen och gå till sängs.

Nästa dag trampade vi vidare redan vid 9-tiden på morgonen. Vi stannade till lite vid den lilla kyrkan Eglise de Braux-le chatel i byn med samma namn.

Vid 13-tiden var vi tillbaka vid kanalen Canal 'entre Champagne et Bourgogne, som vi hade lämnat för två dagar sedan. Den hade snirklat sig genom landskapet på andra vägar än vi.

Nu blev det åter några mils kanalcykling, men först en god lunchpaus vid en sluss.

Vägen fram till kanalen var en lång nerförsbacke och det var ett oroväckande missljud från Marias bakbroms. Vad höll på att hända? Skulle vi få problem nu? Nej, det visade sig att det bara var en liten sten som hade kilat in sig vid bromscylindern. Lite rensning med fickkniven och allt var bra igen.

Vi följde kanalen nästan ända fram till staden Langres. Eftersom staden ligger högt så var vi tvungna att lämna kanalen och sträva uppför en brant backe.

Det är en befäst stad omgiven av en mur med smala portar. Vi ledde cyklarna genom en port där det stod två bilar nos mot nos. Förarna trätte om vem som hade kört åt fel håll och borde flytta på sig.

Vi hade inte bokat något hotell men spanat lite på Booking. Vi valde att gå direkt till hotellet Le Belvédère des Remparts och fråga efter rum. Vi blev väldigt väl mottagna och fick bästa rummet. Det blev en svit innanför de tre högra rummen på andra våningen. Ett lyckokast!

Hotellet beskriver sig som en "luxury B&B". Det är en underdrift! Hotellet är som ett slott med fantastisk vy över landskapet nedanför.

Vi gick en sväng på stan och hittade pizzeria La Pignata. Här fick vi en god pizza, men desserten sparade vi tills vi kommit tillbaka till hotellet.

På restaurangen kom vi i samspråk med paret vid bordet intill. Mannen var busschaufför och hade kört skidåkare till Martigny. Även de frågade om Sverige och NATO.

Vad kan väl vara bättre dessert än färska jordgubbar i sängen med vy över franskt landskap (även om det är mörkt ute).

Frukosten på morgonen var inte dålig den heller. Förutom buffén fick vi färsk frukt, nypressad juice och varma croissanter.

Hotellet drivs av en familj. Kvinnan kom från Kuba och mannen från USA. Mannen pratade gärna med oss om cykling. Han var uppväxt i Kalifornien och bland hans kompisar fanns ett par typer som bara strulade runt, rökte gräs och byggde egna cyklar. En av dem hette Gary Fisher. Han experimenterade med olika cykelkonstruktioner och till slut hade han fått fram vad som räknas som den första mountainbiken. Gary räknas som en av uppfinnarna av cykeltypen som tog oss genom hela Frankrike.

Och han var kompis med hotellvärden i deras ungdom.

Till slut tröttnade frun på mannens samtal med oss. Det blev order om att gå och servera frukost till andra väntande gäster.

Vi fick i alla fall avsluta vårt samtal och betala för rummet. Det var ett hotell vi gärna skulle återvända till.

Ytterligare ett par bilder inifrån detta vackra slott som familjen hade skaffat sig och drev B&B i.

Trappan upp till andra våningen där vårt rum låg och familjen bodde.

Vi tittade på stadens katedral med en ett fantastiskt mönster på taket.

Vi besökte kyrkans kontor presbytere för att få våra stämplar. Här var det fortfarande gemensamt för Jakobsvägen och Via Francigena.

Det fanns ingen präst inne på kontoret. Vi väntade en stund. Sedan gick vi in och letade reda på stämpeln på skrivbordet och stämplade vårt pilgrimspass. Det blev med rätt stämpel för Via Francigena.

Vi tog en liten promenad i denna trevliga lilla stad. Nöjda lämnade vi Langres i lika brant nerförsbacke som det var uppför igår.

Det blev ingen mer cykling längs kanal på denna resa. Vi korsade kanalen efter ett tag. Sedan vek kanalen av mot ett berg och in genom en lång tunnel.

Det här blev en dag då vi mest bara cyklade och det inte hände särskilt mycket. Vi gjorde ett kort stopp i Pierrecourt där vi drack lite vatten och åt några kex.

Sedan blev det lunch vid en parkeringsplats i Dampierre-sur-Salon och eftermiddagsfika på Chez Berthe i Seveux-Motey.

Vid 16-tiden var vi framme i Gy där vi tog in på trevliga hotell Pinocchio.

Till hotellet hörde en bra restaurang där vi åt vår middag. Vid ett glas vin innan middagen kunde vi betrakta några män som höll på att placera ett helt olivträd vid restaurangen.

Lennart valde ett gott och lättstekt ankbröst till varmrätt medan ...

... Maria valde en ossobuco.

Det hela avslutades med crème brulée och sedan var det inte svårt att sova gott hela natten.

Till frukost kom vi samspråk med en man som också gjorde Via Francigena. Han berättade att när han hade vandrat till Dover så upptäckte han att ingen av färjorna tog passagerare utan fordon. Då gick han och köpte en begagnad (väldigt begagnad enligt oss) damcykel. Med den kunde han komma ombord på färjan som fordonsförare. Sedan hade han släpat med sig cykeln och var nu i mitten av Frankrike. Frågan är om han överhuvud taget hade cyklat på den eller bara släpat med den?

Vi lämnade det trevliga frukostpratet och gjorde oss klara för avfärd. Detta var näst sista dagen i Frankrike och vi började få lite känsla av bergstrakter. Jurabergen utgör gränsen mellan Frankrike och Schweiz och redan denna dag skulle vi komma till två städer som omgavs av branta berg.

Dagens etapp gick mestadels på småvägar utan någon större mängd trafik. Nu var det slut med oändliga sädesfält och plana vägar längs kanaler. Istället började det bli mer och mer lummigt och kuperat med betande kor på fälten. Bra med många växlar på cykeln så det går lätt uppför och fort nerför.

Vid halv ettiden kom vi fram till en av de större städerna på resan, Besançon. Det är en mycket gammal stad som har tillhört många olika herrar genom åren. Från början gallisk och intagen av Julius Caesar år 58 fvt. På 1100-talet kom den under tyskt ägande och sedan, efter några spanska år, slutligen till Frankrike. Österrikarna misslyckades att inta staden 1814.

Kanske misslyckades österrikarna tack vare att Frankrike hade låtit Sébastien Le Prestre de Vauban konstruera ett citadell och ett fort. Hans fortifikationer är berömda och är ett världsarv på 12 orter i Frankrike.

Även Arras, som vi passerade dag 4, har ett citadell av Vauban.

En skylt upplyser om att Via Francigena passerar staden.

Här var det ett ordentligt stadsliv. Besançon är en universitetsstad och har en del industrier. En välbyggd stad med fina promenader längs floden Le Doubs.

Floden gör en stor krök här och omringar den gamla staden. Endast ett smalt näs 120 m brett förbinder staden med omgivningen. Som tur är finns det idag ett antal broar i olika riktningar ut från centrum.

Vi stannade till på The Green Man för att ta en "lätt" lunch. Den enkla sallad som Maria beställde innehöll både det ena och det andra och kunde inte kallas särskilt lätt, men den slank ner lätt. Man blir hungrig när man cyklar.

Inte heller Lennarts hamburgare gick av för hackor.

Mätta och belåtna gav vi oss ut på en runda på stan innan vi fortsatte.

Kyrkan Église Saint-Pierre de Besançon ligger mitt i centrum. Tornet fungerar som rådhusets klockstapel och bär kommmunklockan.

En smal gata leder upp till ingången till Cathédrale Saint-Jean, som är den mest kända kyrkan i Besançon.

En smal gata ner från Cathédrale Saint-Jean och sedan ut från stan på det smala näset. Eftersom staden ligger inklämd mellan berg så blev det rätt brant uppför vid utfarten.

Efter att ha kämpat uppför en bra stund leddes vi in på en mindre gata som övergick till en smal stig.

Det blev det näst sämsta navigeringsförslaget på hela resan. En brant lerig stig som klättrade högt upp på en ås och ner på andra sidan. Efteråt såg vi att det fanns en gata som gick runt åsen och som hade gått betydligt snabbare.

Behållningen av vägvalet var Ramslöken som bredde ut sig över hela kullen och fyllde luften med lökdoft.

Vi fortsatte på både små och stora vägar och så småningom kom vi in på en fin cykelled som var anlagd på en gammal järnvägsbank. Då korsade vi en dal och en liten fors på denna stiliga gamla järnvägsbro.

Till slut hamnade vi i Ornans. Det var åter en stad som lågt djupt i en ravin. Staden är genomfluten av floden Loue och husen kryper nära floden och doppar sina källare i vattnet. Staden kallas för traktens Venedig.

Utbudet av restauranger var rätt begränsat i staden. Vi fick i alla fall lite mat och sedan uppleva floden i ljuset av den nedåtgående solen.

Samma flod som igår, men i morgonljus. Vi tog ingen frukost på hotellet, för vi tyckte den var för dyr. Det visade sig senare att det var betydligt billigare än i Schweiz.

Vi letade en stund efter något bra kafé med gav upp och trampade ut ur staden istället.

Vi fick cykla i nästan 5 km innan vi kom fram till Montgesoye där det skulle finnas ett öppet kafé enligt kartan. Det var söndag och många kaféer var stängda. Så även detta när vi kom. Inget tecken på liv någonstans. Och något mer ställe för frukost skulle inte finnas på flera mil.

Vi satt molokna en tio minuter. Det passerade lite folk från byn som undrade var ägaren var. De skulle ha sin vanliga morgondrink vid baren. Plötsligt dök ägaren upp och ursäktade sig för att brödet var försenat så han hade fått vänta.

Nu blev det frukost. Vi beställde kaffe, en croissant och baguette med ost och skinka. Kaffet och en varm croissant kom snabbt medan baguetten dröjde. När vi till slut fick våra baguetter så var vi redan mätta av kaffe och croissant. Baguetten blev inpackad och fick följa med i bagaget. Den hamnade i kylskåp över natten och blev lunch nästa dag.

Nu började en lång monoton stigning parallellt med den forsande floden. Vi höll på i halvannan mil, sista delen lämnade vi floden och klättrade upp på dalsidan.

Strax efter klockan tolv kom vi fram till Le relais du terroir. Nu var vi både törstiga och trötta. Mycket bra läge för en paus.

Le relais du terroir är ett rastställe med ostbutik, slakteri och mycket annat gott att äta och dricka. Som tur var kan man inte lasta massor med god mat på en cykel så vi fick nöja oss med ögonfröjd.

Där fanns också en välbesökt restaurang där vi lyckades hitta ett bord och beställa två stycken så här läckra sallader.

Mätta och belåtna hade vi fått kraft för den riktigt stora uppförslutningen på resan. Det gällde att ta oss över Jurabergen.

Vi lämnade snabbt den sista staden i Frankrike, Pontarlier efter en kvarts paus med lite vatten och kanske några kex.

På väg ut ur Pontarlier passerade vi ett apotek med termometer som visade eftermiddagens temperatur.

Här började stigningen uppför Jura. Det blev en seg långsam färd på en ganska trafikerad väg.

Några kilometer från krönet passerade vi 1000 m ö h. Mycket högre än så blev det inte och vi nådde Jougne.

Efter att ha irrat runt en stund och letat efter vägar som bara fanns på kartan men inte i verkligheten valde vi att fortsätta på landsvägen ett tag till.

Nu började det rulla neråt i bra fart. Toppen på Jura var passerad. Vi passerade den mycket obetydliga gränspassagen till Schweiz och kom in i resans sista land.

Vi rullade nerför ett tag till och kom fram till nattens hotell. Eller snarare värdshus är nog mera rätt beteckning. Namnet är Chez Epicure. Epicurus var en grekisk filosof som levde sådär en 300 år före vår tideräkning. Hans filosofi gick ut på att leva ett lugnt och lyckligt liv. Det gjorde vi här!

Cyklarna förpassades till källaren och vi fick vårt rum.

Boendet var ganska spartanskt med säregen och begränsad inredning. Toalett och dusch var gemensam, men det gjorde inget, vi var bara tre gäster denna natt.

På detta ställe äter gästerna middag tillsammans och med värdfamiljen. Värden hade lagat en god paella som vi njöt av med den tredje gästen. Det blev en fantastisk måltid med massor av prat. Språken växlade mellan franska, engelska och italienska. Den tredje gästen var en man i vår ålder från den italiensktalande delen av Schweiz. Bokstaven R i hans franska var med rullande tungspets som en riktigt italienare.

Han var urtypen för en italiensk man, klädd i knalligt gulgrön dunväst och med solglasögon uppskjutna i håret. Han deltog i en skärmflygartävling med något trettiotal deltagare. Tävlingen gick ut på att ta sig från en punkt till en annan med skärmflyg.  Tillåten förflyttning var att flyga eller att gå bärandes på skärmen. Sträckan för tävlingen var nog rätt lång för den pågick i flera dagar. Denna eftermiddag hade han landat lite olyckligt på någon äng och fått vandra långt till hotellet. Han var rätt trött och vi gick alla till sängs tidigt.

Vi beundrande den märkliga taklampan på rummet medan vi somnade in för natten.

Måndagen blev vår fjortonde dag på cykel och den mest lättcyklade av alla. Drygt halva dagen var en färd nerför Jurabergens södra sida ner mot Genèvesjön, eller Lac Léman som den heter på franska.

Hela vägen var ett frodigt jordbrukslandskap på schweiziskt vis med relativt små gårdar. Här tar man vara på all vall och är rädd om den biologiska mångfalden. Normalt slår man inte ängarna innan örterna har blommat och fröat.

För det mesta gick färden i nerförslutning. Ibland kunde det vara rätt brant men mestadels med behaglig lutning där det bara var att rulla på. I Schweiz finns det en officiell cykelled för Via Francigena. I stort sett följde vi den ända till Martigny.

Ett kort stopp i en vägkrök med hopp om en kopp kaffe på Auberge de la Croix-Blanche. Tyvärr hade restaurangen stängt på måndagar så det blev bara att kika lite på den likaledes stängda kyrkan.

En mystisk inskription antydde att kyrkan var så gammal som från år 644.

Längs vägen växte en Gulkronill (Hippocrepis emerus). Det är en ärtväxt som lever på klippor och lodräta ytor. I Sverige finns den endast på Öland och Gotland. Den är sällsynt och klassas som "nära hotad" i Sverige. Ser ni den så akta den!

Ett landskap som är flackt och lutar ner mot en större sjö bjuder på storslagna vyer.

Vi svängde in på en mindre väg och hamnade i Romainmôtier-Envy. Det är en liten kommun med en stor kyrka med ett tidigare kloster och ett gammalt slott.

Kyrkan heter Abbatiale de Romainmôtier, en klosterkyrka. Klostrets äldsta delar går tillbaka ända till 500-talet och kyrkan byggdes i början av 1000-talet. Klostret blomstrade fram till 1400-talet, men stängdes 1536 vid reformationen. Kyrkan är numera protestantisk.

En väldigt gammal sten med reliefer. Vi skulle komma att hitta en liknande sten nästa dag.

En interiörbild från kyrkan. Kyrkan är en av de äldsta och mest anmärkningsvärda byggnaderna i Schweiz.

Mittemot kyrkan ligger klocktornet från 1300-talet.

I klocktornet finns en port som tidigare var ingången för att komma in i klosterområdet.

I det gamla slottet finns en salon de thé där vi gick in för att få vårt förmiddagskaffe. Klockan var bara strax efter tio och så här dags på dagen fanns inget alls att äta. Det blev bara en kopp kaffe utan tilltugg.

En gammal portal. Kan detta ha varit ingången till klostret? Vi hittade ingenstans att komma in.

Utanför klosterområdet ligger en liten by. Här ligger flera restauranger så vi hade nog kunnat få en kaffe med något att äta till.

Färden fortsatte och nu kunde vi ana sjön i fjärran. Vi gjorde en kort paus på en gräsplätt vid en parkeringsplats i byn Grancy. Där åt vi upp den sparade baguetten från gårdagens frukost.

Till slut nådde vi slutet på nerförsresan. Vi landade vi Genèvesjön i Morges. På crêperiet Briolay försåg vi oss med var sin god crêpe och lite vätskepåfyllning.

Resten av dagen cyklade vi längs den oändligt vackra Genèvesjön. Det fanns cykelbana utmed stranden i stort sett hela vägen.

När det ändå finns badplatser längs sjön så varför inte ta ett dopp?

Det är magiskt vackert med båtar på den soliga sidan av sjön och med de snötäckta alperna på andra sidan sjön.

Vid 17-tiden kom vi fram till Cully. Nu var det lagom dags att hitta någonstans att bo.

Vi befann oss precis vid L'Auberge du Raisin. Vi kollade priser på Booking och det var acceptabelt. Vi gick in och frågade men då var priset mycket högre. Lennart refererade till Booking. Då bad receptionisten mig att boka på Booking och vi fick ett bra pris med frukost inkluderat.

Rummet låg precis uppe under taket och var rätt skojigt med balkar och takstolar här och där. Några hade klagat på detta i omdömen, men vi tyckte att det var ett rätt kul rum.

Eftersom rummet låg högst upp så hade vi utsikt över sluttningarna runt ikring.

Middag åt vi tvärs över gatan på Café de la Poste. En ostfondue passade bra i dessa trakter.

En promenad till sjön det sista på kvällen med utsikt över morgondagens väg.

Frukost på systerhotellet som ligger precis vid sjökanten. God frukost men tokigt med äggen. Gästerna får själva koka sina ägg i en behållare med kokande vatten. Frukostvärdinnan rekommenderade fyra minuters koktid. Det var alldeles för kort. På alla bord stod lämnade ägg, öppnade men råa.

Två glada cyklister som har fått frukost och kommit nästan ända fram till målet med resan.

Det här var sista dagen på cykel. Nu återstod att cykla till sjöns sydöstra spets där floden Rhône rinner ut i sjön och sedan vidare längs Rhônedalen till Martigny.

Längs sjön går en landsväg men den är inte så rolig att cykla på. Så vi försökte undvika den.

Rätt snart vek vi av från den stora vägen och cyklade upp på bergssidan.

Här hade landskapet ändrat karaktär igen. I stället för ängar och åkrar var det terrasserade vinodlingar. Något annat hade nog inte fungerat på den branta sluttningen.

En kort paus högt över sjön med utsikt över snöklädda alper på andra sidan.

Den smala vägen i betong var stundtals livsfarligt brant. Här fick inget brista på bromsarna!

Längs vägen växte pipört (Centranthus ruber). Det är en sorts kaprifol. Det är en lättodlad perenn.

Efter att ha gjort en lång sväng uppe bland vinodlingarna så kom vi ner på den större vägen igen. Det fanns cykelbana hela vägen, antingen separat eller målad i kanten på vägen.

I Vevey var det marknad och vi gick en runda och spanade efter vad som erbjöds här. Lunchmaten köpte vi på en Coop i staden och tog med oss.

Det blev en sen lunch denna dag. När vi stannade i en park i Noville var klockan redan tjugo i två.

Det är alltid väldigt gott med en medhavd lunch som man kan äta utomhus på något bra ställe. Baguette med schweizisk ost och tomat sitter bra när man är hungrig.

Sista stoppet innan Martigny blev i Saint-Maurice.

I Saint-Maurice finns också en klosterkyrka från 500-talet. Kartan visar platsens läge i de orter som en vandrare på Via Francigena passerar mellan Besançon i Frankrike och Ivrea i Italien.

I klosterkyrkan finns en reliefsten av samma typ som i kyrkan i Romainmôtier.

I klostret tillverkas en egen öl. Klosteröl skulle bli gott att fira med när vi kom fram till Martigny. Vi köpte var sin flaska men tyvärr försvann det mesta av ölet som skum när vi öppnade flaskorna.

Nu var det bara 15 km kvar, omkring en timma. Det gick inte så fort sista biten för det var en del slingrande längs Rhône där cykelleden gick.

Framme i Martigny bokade vi in oss för två nätter på Hôtel de la Poste. Det är ett hotell rätt så nära stationen så att vi inte skulle ha så långt på morgonen när vi skulle åka hem.

Dagen avslutades med goda glassar och ett glas gott vitt vin.

Sista dagen innan hemresa blev en dag utan cykel. Vi kom exakt 222 år efter en annan resenär. Napoleon stannade här innan han gick över Sankt Bernhardspasset och fortsatte genom Aostadalen.

I Martigny finns ett museum tillägnat Sankt Bernhardshundarna som inte längre tjänstgör som fjällräddare. Museets ändamål är att bevara denna hundras med sitt lugna temperament.

Det var en mycket varm dag så hundarna var inte särskilt aktiva. De låg mest och dåsade på något skuggigt ställe. Dessa hundar trivs nog bättre uppe i passet där det är lite svalare.

Vi gick runt i museet. Där finns också en utställning om fjällräddning genom tiderna.

Strax intill hundmuseet ligger en gammal amfiteater från romartiden. Den visar att här fanns bosättningar redan på den tiden.

Vi tog det lilla smalspåriga tåget till Orsières. Guideboken avråder starkt från att cykla sträckan mellan Martigny och Orsières. Det finns bara en väg upp och det är samma väg som leder till Sankt Bernhardstunneln. Och det är inte så bra att vingla uppför den branta backen med alla långtradare i hasorna.

Vi åt en lunch på hotell Terminus i Orsières där vi bodde när vi påbörjade Via Francigena i juli 2016.

Hotellets restaurang hade en god lunch med inbakad ost.

Efter lunchen gick vi in till hotellet och fick resans sista stämpel i pilgrimspasset.

Vi hade nu knutit samman vägarna och avverkat en sammanhängande väg från Canterbury i England till Siena i Italien. Kvar att vandra var nu sträckan från Siena till Rom för att ha färdats hela pilgrimsleden. Per cykel från Canterbury till Martigny och till fots från Martigny till Rom.

En sista blick upp mot St Bernhardspasset där snön ligger på topparna. Det är ungefär en och en halv dags vandring till härbärget där.

Hemresan från Martigny började på morgonen klockan åtta med första tåget till Visp. En stunds väntan på stationen i Visp innan nästa tåg.

I bakgrunden skymtar det smalspåriga tåget som går i Mattertal ända till Zermatt, men det hör till några andra vandringar.

Cykelbiljetter för schweiziska tågen var inte så svårt. Man köper en tilläggsbiljett på stationen för varje delsträcka svårare är det inte och plats finns på alla tåg.

Här är det tåget mellan Visp och Basel. Egentligen ska man ta av packningen från cykeln för att det inte ska bli så trångt, men det fungerade ändå.

Nästa tågbyte var i Basel. Där kunde man lockas av en härlig sommarresa till Lugano i väntan på tåget till Hamburg.

Tåget till Hamburg gick med ICE-tåg från tyska järnvägarna (DB). Här var det inte så lätt med cykelbiljett. Det går inte att förköpa på nätet. Så innan resan ringde Lennart till Deutsche Bahn i Berlin och berättade vilka biljetter vi ville ha på sin stapplande tyska. Biljetter utfärdades och pengar drogs från kortet.

Då återstod att få biljetterna innan avresan. Dessa kunde bara skickas med post i pappersformat. Två veckor till avresa skulle väl vara lugnt? Nja, sade mannen i telefonen, kanske. Biljetterna kom senare samma dag som vi reste. En snäll granne vittjade brevlådan och skickade foto på biljetterna. Lennart var superladdad med argument för varför vi bara hade mobilfoto på våra platsbiljetter. Konduktören kom, tittade på våra InterRailbiljetter, sade tack och gick. Han frågade inte ens efter plats- eller cykelbiljetter!

Tåget lyckades vara sent redan i starten. Det slutade med att vi kom tre timmar försenade till Hamburg. Tyska järnvägarna är inte vad de har varit.

Efter att ha kommit tre timmar sent till hotellet i Hamburg och övertygat potieren att cyklarna inte kunde stå på gatan, som var full med nerdrogade människor, så kunde vi sova några timmar innan tåget till Köpenhamn avgick strax före klockan nio.

Nästa tåg var från Köpenhamn till Malmö. Det går direkta tåg från Köpenhamn till Kalmar, men risken är att de stannar i Malmö om de är lite försenade. Istället skickas ett annat tåg från Malmö med rätt avgångstid.

Sista bytet i Malmö och tåg till Kalmar. I bytestiden hann vi hjälpa en ukrainsk flyktingkvinna med dotter till rätt buss för att komma till Invandrarverket i Bulltofta.

Vi steg av tåget i Kalmar i vid nittontiden och cyklade hem glada och lyckliga efter denna fantastiska resa.