Maria och Lennart

Montefiasone är en väldigt liten station ett par kilometer från staden. Vi klev av tåget och vandrade mot vårt bokade boende.

Vi hade bokat en lägenhet i Zepponiami.Här kunde vi sova gott efter resan. Först gick till byn för att äta lite, men det var ett väldigt begränsat utbud.

På morgonen åt vi frukosten som ingick i boendet och vandrade upp mot Montefiascone centrum.

På flera ställen skyltades med vinet "Est! Est!! Est!!" som är Montefiscones stolthet.

Montefiascone ligger på en höjd invid Bolsenasjön. Ganska högt upp ligger katedralen och allra längst upp finner man borgen. Under medeltiden, när påvarna inte vågade sig i närheten av Rom, hade de ofta sitt residens i borgen. När påven bodde i Avignon så bodde den påvliga legaten här.

Katedralen har en magnifik kupol som är värd att bese.

I övrigt har katedralen en tung inredning som mer speglar kyrkans makt än ödmjukhet.

Efter en god förmiddagsfika på kullens topp gick vi en promenad runt borgen och parken utanför.

Utsikten från borgen över Bolsenasjön är magisk och man anar hur sjön är en krater från en gammal vulkan.

Ljuset strilade in genom trädgrönskan i parken. Efter en liten paus lämnade vi staden.

Nergången från Montefiascone är går rätt brant på en liten skogsväg. I kanten växte cyklamen som så ofta i dessa trakter.

Väl nere från kullen är resten av dagens vandring ganska plan. Bitvis går den på den ursprungliga Via Cassia, som fortfarande används för viss trafik. Vi gick på en stenläggning som lades för ungefår 200 år f.Kr.

Efter att ha korsat järnvägen ett par gånger satte vi oss på vägrenen för lunch. Då fick Lennart ett SMS från gårdagens boende: "Är det någon av er som saknar ett par skor?" Jodå, sade Eva Katarina, de är mina.

Snabbt gjorde vi en plan. Om vi vandrade med bra fart till Viterbo kunde Eva Katarina ta en buss tillbaka till Zepponiami och hämta skorna.

Resten av dagens vandring gick i racerfart. Principen att man ska mjukstarta första vandringsdagen var glömd. Eva Katarina kom med bussen med minsta möjliga marginal. Vi andra satte oss på en bänk och vilade våra värkande ben.

Medan vi väntade på att Eva Katarina skulle återkomma med tåg kunde vi promenera genom Viterbo och titta på uppträdande med flaggor på torget.

Med viss möda kunde vi hitta vårt boende. Googles navigering skickade in oss i en återvändsgränd en bit ifrån lägenheten. Till slut hittade vi den och kunde få en aperitivo medan vi väntade.

Till slut kom Eva Katarina tillbaka med tåget och lyckades även hitta oss andra.

Vackra sommarblommor i denna labyrint till stad.

Labytint är ordet. Viterbo består av många smala gränder som inte leder dit man tror.

Kvällen avslutades med en god middag på en trevlig restaurang.

Frukost på ett kafé följt av en runda på stan innan vi började dagens vandring.

På torget där leden lämnar Viterbo ligger Cattedrale di San Lorenzo. Vi stannade ett tag och besökte kyrkan.

Interiören är uppdelad i tre skepp. I det högra långhuset finns dopfunten från 1400-talet, Den centrala delen har behållit mosaikgolvet även om det har restaurerats flera gånger.

På bilden reproduktionen av Madonna della Carbonara, originalet är bevarat i museet intill kyrkan.

En förtjusande dam tog farväl av oss när vi lämnade Viterbo.

Vi lämnade VIterbo genom porten vid påvarnas palats. Palatset byggdes på 1200-talet för då påvarna vistades mycket i Viterbo. Påven Clemens den IV t ex besökte aldrig Rom.

Efter någon kilometer kom vi fram till vad som såg ut som ett ställe som kunde servera kaffe. Vi gock in och frågade. Det var ingen restaurang utan en hästklubb, Podere dell'Arco. Men visst kunde vi få en kopp kaffe och en god sockerkaka därtill.

Vi hade ett väldigt trevligt samtal med värdinnan om bland annat den märkliga vägen vi vandrade, nästa bild. Vi pratade om bergarter och våra barn.

Vägen slingrar i flera kilometer djupt under marken. Det var redan etriskerna som grävde dessa vägar för att lättare ta sig fram i det kulliga landskapet. Bergarten är tuff, som är ett relativt mjukt vulkaniskt material.

Några kilometer från centrum av Viterbo finns en helgedom tillägnad Madonna della Quercia. Bilden påminner om en händelse från 1506 med Spirito Spiriti, överste av den påvliga milisen, som attackerades och för att undkomma sina angripare, sporrade sin häst och hoppade ner i ravinen, anförtroende sig själv åt Madonnan.

Vid en paus på vägen hoppade vi in i en olivlund och vilade ett slag. Platsen var skön och skuggig så vi passade på att ta en liten andakt på vägen.

Olivträden vakade över vår vila och gav lite skön skugga.

Det växte en del intressanta och giftiga växter vid sidan av vägen. Här är det kermesbär. Växten är giftig men saften används ändå som färgämne till vin, sötsaker och textilier.

Nästa var sommarfläder. Släkt med vår fläder som man kan göra god saft på. Men denna variant är giftig,så det blir ingen saft av den.

Och sist en spikklubba. Det hörs redan på namnet hur giftig den är och redan vid små mängder.

Skulle ni hitta den i Sverige så gräv upp och lämna till destruktion.

Hela dagens vandring gick genom glest bebodda trakter. Förutom att vi korsade via Cassia, som nu blivit motorväg, ett par gånger var det nästan ingen civilisation. Lunch hade vi med oss och år vid sidan av vägen under ett träd.

När vi kom närmare Vetralla passerade vi en betydligt trevligare växt. Vid sidan av vägen växte en stor fikonkaktus. Den odlas för sina välsmakande frukter och härstammar ursprungligen från Mexiko. Vi avstod från att provsmaka.

Efter en långdragen avslutning på dagens vandring nådde vi till slut Vetralla. En stad som ligger högt på en kulle. Vi tog in på det lilla hotellet da Benedetta och gick en runda i stan.

Staden ligger på en hög långdragen ås i en vulkanisk bergart. Sydvästsidan på kullen är relativt brant och man kommer strax nedaför centrum

Här kan man se att hela kullen under staden är full med utgrävda grottor som verkar användas som någon slags förråd.

På kvällen en god pizza på pizzeria Il Babba.

Denna morgon serverades frukost på hotellet av en något yrvaken frukostvärdinna. Vi försåg oss väl. Vi lämnade hotellet och lotsade oss på små gator in på leden igen.

Nu passerade vi en trakt där det odlades massor med hasselnötter. Vi undrade hur man kunde få avsättning för dessa enorma mängder. Det går åt mycket hasselnötter i Italien. I norra Italien produceras Nutella, en uppfinning från 1940-talet då det var brist på choklad. Varje år produceras 179 000 ton Nutella, så visst går det åt hasselnötter i Italien.

Längs vägen passerade vi två gamla torn, Le Torri d'Orlando, från romartiden. Troligen rester från gravar. Det finns också ett tredje torn, en rest av en kyrka från medeltiden.

Vi vandrade längs alléer med pinjer. Dessa ger härlig skugga under sommaren.

Kastanjerna satt kvar på träden och var inte mogna ännu.

Vid lunchtid nådde vi Capranica, ungefär halvvägs på dagens etapp. Denna måndag fanns bara ett enda matställe som hade öppet.

Vi köpte deras sista panini, kaffe och dricka. Vi bordet intill satt ett sällskap med tre svenska kvinnor som också vandrade Via Francigena.

Efter lunchuppehållet vandrade vi ut ur stan och nerför höjden den ligger på.

Strax leddes vin på en helt ny sträckning av leden. Istället för att vandra längs och korsa vägar gick leden genom en skog i en djup dal.

Stigen smalnade och det var stundtals trångt att ta sig fram mellan stenarna. Vägen var hur som helst vacker och det var värt trixandet för att komma fram.

Så småningom kom vi ut ur skogen och då hade vi Sutri framför oss. Resten var lättgånget och vi hittade vårt bokade B&B. Ett väldigt trevligt ställe precis i utgången av Sutri.

Det var fortfarande måndag och bara några enstaka restauranger var öppna. Vi fick hjälp från boendet att boka på La Sfera d'Oro. En bra restaurang på torget mitt i centrum.

I Sutri hade vi turen att hitta ett väldigt trevligt B&B. Värdinnan trollade fram en alldeles utmärkt frukost ur ett litet skåp som visade sig vara ett pentry.

Innan vi lämnade Sutri gick vi och beskådade några historiska lämningar. I en brant bergsida var ett antal rum uthuggna. Här är ingången till en gammal kyrka som ligger helt inne i berget.

Det fanns också förråd och bostäder uthuggna i berget.

Flera av utrymmena är öppna dagligen, men de stänger innan pilgrimmerna hinner fram på eftermiddagen och öppnar inte förrän pilgrimerna har lämnat Sutri.

Den största anläggningen är en romersk amfiteater som är uthuggen i berget. Det gick att beskåda den genom gallergrinden.

Halvvägs till Campagnano ligger byn Monterosi. Där var det lagom att stanna för lunch. Vi besökte också kyrkan Chiesa di Santa Croce. Där blev vi vänligt mottagna. Vi fick gott vatten och stämplar i våra pilgrimspass.

Efter Monterosi fanns förr ett vägval. Ett alternativ var längs och delvis på moderna Via Cassia som nu hade växt till motorväg. Det alternativet finns inte längre. Istället går leden genom en skog. Längre, men säkrare.

Efter ett tag passerar leden en landsväg, SP38. Precis efter korsningen av finns det skyltar om ett alternativ som inte finns som led på kartan. Man svänger höger och hamnar då på Via Cassia Antica. Vägen finns som stig på kartan och är lätt att följa. Mycket fin vandring på gammal led och mera rakt på Campagnano. Vägen går dessutom i skugga, vilket kan vara skönt ibland.

Efter ett tag passerar vägen en å, Fosso di Ronci. Övergången över ån är en urgammal valvbro, säkert från romartiden. Brovalvet syns lite otydligt på bilden.

När skogen tar slut fortsätter vandringen på modernare vägar och gator. Det var ingen nämvärd trafik. Navigeringen sker med hjälp av kartorna som ledde oss till vårt hotell i Campagnano di Roma.

Sista vägen upp till byn var ganska seg och brant.

Vi tillbringade natten på hotell Benigni. Där åt vi också vår middag.

På morgonen lämnade vi hotellet efter frukost och vandrade på asfalterad väg.

Utsikten var vacker till att börja med, men snart gick vi ner från berget och fortsatte parallellt med en guidad gruppsom vandrade längs denna etapp. De var ledsagade av följebilar som försåg gruppen med vatten och skjuts när de blev trötta.

På en kulle strax intill vår väg ligger en kyrka och resterna av ett kloster, Santuario Madonna del Sorbo. Här inträffade ett under med en gris som bad till madonnan på 1300 eller 1400-talet. Madonnan gjorde ett under och kyrkan uppfördes på platsen. Senare uppförde karmeliterna ett kloster på platsen.

På kyrkans altare sitter fortfarande bilden på madonnan, som grisen tillbad.

Vid lunchtid kom vi till Formello, en liten stad på vägen. Vi stannade för lunch. Det var ganska varmt denna dag som synes.

Efter lunchen gick vi tvärs över gatan och in på kommunkontoret. Där finns en utställning med en massa historiska föremål.

Många gamla saker att titta på fanns det.

En praktisk hylla att lägga ryggsäcken på.

En dubbel antikvitet.

Också i Formello var kyrkan tillägnad martyren San Lorenzo.

Efter besöket på kommunkontoret återtog vi vandringen igen. Vi lämnade så småningom bebyggelse och gator. Leden gick in i naturområdet Parco Veio. Det var denna som hade varit stängd under en längre tid, men precis hade öppnat. Vi träffade på några parkvakter som vi frågade om hur det var med svinpesten. Svaret tolkades som att "tja, den kanske är borta, men det vet man inte säkert".

Vi fortsatte hur som helst vår vandring genom detta vackra område.

Genom Parco Veio flyter floden Cremera. Den är en 36 km lång biflod till Tibern. Där den flyter genom parken finns mycket gamla vattenkonstruktioner. Det är osäkert om de är från etruskisk eller romersk tid. Det är ett komplext nätverk av tunnlar för att reglera vattenflödet på i torka och vid översvämningar.

Sist i parker kommer man fram till vattenfallet Cascata della Mola Veio. Men då hade vi tappat bort Jonas och Eva som slank in i skogen för att ta ett dopp i Cremera.

Dagens mål enligt guideböckerna är La Storta, men vi valde att stanna någon kilometer innan i Isola Farnese. Där tog vi in hos nunnorna på Casa Nostra Signora. Det är ett väldigt vackert ställe som drivs av en nunneordern. Det är ett tvåstjärnigt hotell, med bra rum.

På fasta tider serveras en enkel middag med allt inkluderat och en bra frukost på morgonen.

På vägen från stationen till parken Monte Mario passerade vi denna klassiker som Lennart inte kunde låta bli att provsitta.

Det blev elvakaffe längs via Trionfale med goda bakverk. Sedan går leden in i ett naturområde, Monte Mario. Det är en ganska vildvuxen park i synnerhet för att ligga så nära en storstad. Det är den sista vandringen innan man når stadsbebyggelsen.

När parken tar slut står man högt över staden och plötsligt öppnar sig en överraskande utsikt. För första gången dyker hela vandringens mål upp med kupolen som sticker upp över alla taken. Det är Peterskyrkan i alla sin mäktighet.

Nu återstod bara att ta sig ner för en väldigt brant och slingrig stig ner till gatunivå. Av någon anledning var vägen avstängd vilket inte påverkade vårt vägval.

Väl nere på gatunivå återstod bara ett par kilometer innan Petrusplatsen. På vägen mot slutmålet en sista vandringslunch och sedan framme.

Efter all vandring genom ganska glest befolkade områden kändes det rätt chockartat med allt folk på Petersplatsen. Som vanligt var det fullt med folk som köade för att komma in i kyrkan och turista.

Beviset på att vi hade gjort hela vandringen kallas testimonium och det ska hämtas i kyrkan. Med hjälp av pilgrimspasset kunde vi komma in en alternativ väg och slippa hela kön. Oerhört skönt efter alla vandring. Samma sak gällde även ett par dagar senare när vi besökte kyrkan för en pilgrimsgudstjänst.

Äntligen framme!