Maria och Lennart

Vi välkomnades med ett glas i Eugenias trädgård och nyplockade vindruvor. Det blev en trevlig stund och vi tackade återigen för all hjälp året innan.

Jonas skördar en druvklase i trädgården.

Eugenia bjöd på middag på kvällen. Innan dess gjorde vi en tur till Luccas gamla centrum. Eva-Katarina var inte med till Lucca 2018 och ville gärna se den gamla staden. Detta år kom vi mitt i förberedelserna för Lucca Comics and Games så staden var full med folk och aktiviteter.

På bilden syns Torre Guinigi. Ett medeltida torn med sju ekar på toppen. Tornet är från 1300-talet och tillhörde från början familjen Guinigi. Det går att ta sig upp i tornet med viss möda och beundra utsikten över staden och dess omgivningar ända bort till Apenninerna.

Vår tanke var att promenera tillbaka till Eugenia efter stadsrundturen, men ett intensivt regn gjorde att vi ringde henne och blev skjutsade tillbaka.

På morgonen tog vi avsked av Eugenia och tackade för oss. Från Lucca går leden västerut ända till Altopascio. Vi trixade oss fram på smågator innan vi anslöt till den skyltade leden.

I Antraccoli stannade vi en kort stund vid kyrkan Chiesa di San Michele Arcangelo innan vi fortsatte vidare till Campannori.

Ett granatäpple hänger och frestar i ett träd.

Altopascio är nästa anhalt i Sigerics resplan. Sträckan hit från Lucca är inte så lång, endast 18 km så vi valde att fortsätta för nästa etapp är 30 km. På det sättet jämnade vi ut plågorna lite.

En märklig blomma i en trädgård på väg in i Altopascio.

En god espresso och två biscotti på Caffé dell'Orologio, klockkaféet, på torget i Altopascio. Där pratade vi en stund med några andra pilgrimer, bland annat en svensk. Tyvärr såg vi ingen av dessa senare på vandringen.

Från Altopascio fortsatte vi vidare mot Galleno. Där hade vi förbokat platser på ett B&B. Två rum var bokade, men det var en märklig prissättning. Att bo två personer i varje rum var dyrare än att bo tre i det ena och en i det andra rummet. Den ekonomiskt sinnade Lennart hade naturligtvis bokat 1+3 vilket värdinnan knorrade lite om.

Galleno var en ganska liten by så vi hade förhört oss innan om det fanns någon restaurang för middag. Jodå, det fanns en som fa carne, serverar kött. Vi bokade ett bord och gick dit. Vi blev omedelbart adopterade av värden på stället, en man i sina bästa år. Att läsa meny var inte aktuellt. Han skulle fixa det bästa för oss, och även vegetariskt till Eva-Katarina.

Det var tryffelsäsong och han hade de finaste vita tryffel, tartufo, i en burk. Rekommenderades till primo piatto.

Efter en lång diskussion blev det pasta med tryffel till Maria och Eva-Katarina. Jonas och Lennart fick pasta carbonara med köttet utbytt mot tryffel.

Det var bara att konstatera att vit tryffel är en mycket god delikatess. Den växer under marken och plockas på hösten. Det är tränade hundar som kan nosa rätt på den och sedan grävs den upp. Färsk tryffel ska ätas ganska snart och kan inte sparas. Det går att konservera på olika sätt, men det blir inte detsamma.

Blanda inte ihop detta med tryffelolja, en märklig produkt som varken smakar eller innehåller tryffel.

Till secondo piatto gällde kött. Undantag för Eva-Katarina som är vegetarian, men det är en annan historia.

Efter en första missuppfattning förstod vi att det inte skulle bli kanin utan bästa sortens nötkött. I Toscana finns en ras som heter chianina. Det är en av de äldsta existerande koraserna. Arkeologer har funnit rester efter denna ras från etruskernas tid i det forntida Italien 400 år före Kristus. Korna betar fritt och lever ett gott liv. De ger mycket kött, en ko kan väga upp till 900 kg och ge 65 % kött.

Benet ska gnagas av för att smaken ska komma långt fram i munnen.

Vad äter man till dessert efter en sådan primo och secondo? Jo, en cheesecake gjord på mascarpone med mycket chokladsås och vit tryffel hyvlad över.

La gola di bacco,  Backus strupe, var namnet på restaurangen från igår. Vi passerade den på morgonen när vi lämnande byn.

Leden tog oss denna dag genom ett naturreservat, Riserva delle Cerbaie e del Padule di Fucecchio.

Leden gick på små vägar eller stigar.

Vid halv tolv-tiden nådde vi byn Ponte a Capiano. Där passade vi på att ta en kopp kaffe på ett kafé innan vi fortsatte i lätt regn. På torget kunde man köpa grönsaker och annat till lunchmat.

Namnet Ponte a Capiano betyder att det finns en bro över ett vatten som heter Capiano. Capiano verkar vara en kanal och vi gick längs den ganska länge tills vi vek av mot Fucecchio.

Fucecchio ligger uppkrupen på en kulle och där finns en gammal stadskärna. Det finns en modern kyrka, men vi besökte den aldrig.

Istället satte vi oss utanför ett kloster och åt lunchmaten från Ponte a Capiano. Det fanns ett litet kafé i klostrets regi där vi kunde få vårt kaffe och en liten godisbit.

Det var skönt att sitta under tak och äta eftersom det regnade hela tiden. Efter maten var det bara att ge sig av i regnet. Strax efter Fucecchio passerade vi över floden Arno, känd för att den flyter genom Florens.

Vi passerade San Miniato Basso, den nedre, och fortsatte till San Miniato. Detta var då den övre delen av San Miniato, placerad på en kulle och synligt på långt håll.

Nattens boende var en lägenhet där vi kunde laga vår egen mat. Men innan maten blev det torkning av våta kläder. Hårtorken kom väl till pass för att få bort lite fukt ur skorna. Det hjälpte inte helt och hållet. De mesta var fortfarande fuktigt på morgonen. Ett knep för att undvika skoskav, i synnerhet om strumpor och skor är fuktiga, är att alltid ha dubbla sockor. Underst ett par liners och över det ett par vandringssockor i ull. Skavet blir då mellan sockorna i stället för mellan fot och socka. Det funkar bra även i varmt väder trots att det är yllesockor.

Det är bra med varmluftsugn om man ska torka kläder. Enda problemet var att lägenhetens huvudsäkring gick några gånger när vi hade för många elslukare på.

Det blev mat till slut och även frukost på morgonen.

Fredagen blev en dag mellan regnen. Det kändes skönt och dessutom torkar fuktiga kläder rätt snabbt om man har dem på sig.

Vi gick en tur genom staden och tittade på katedralen. Det syns inte så bra på bilden, men alla de vita prickarna på fasaden är keramiktallrikar inmurade mellan tegelstenarna.

I det klara vädret gick det att se långt från den högt belägna staden.

På vägen ut passerade vi Piazza Bonaparte. Det verkar som att Napoleon har varit överallt längs vår led.

Här ligger också ett kafé uppkallat efter Napoleon. Till vänster en medeltida byggnad Oratorio dei Santi Sebastiano e Rocco. Där fanns flera fresker av nutida målare tillsammans med verk av äldre konstnärer.

Toscana är berömt för sina viner. Mest känt är distriktet Chianti. Det är lite diffust var gränserna för Chianti går. Vinerna är populära och då har området en tendens att svälla. Det ursprungliga området, Chianti Classico, ligger lite öster om vår vandring, mellan Florens och Siena.

Förutom vinodlingar så finns det också mycket olivodlingar. Vi passerade flera på vår vandring.

Hösten är skördetid för oliver. Vid skörden samlar man oliverna på nät och samlar in dem.

Backarna fulla med oliver skickas för rensning och de som inte ska ätas pressas till olja.

En gammal skylt visade oss vår väg.

Flera skyltar på vägen.

Gambassi Terme var dagens mål och dit kom vi vid 17-tiden. Namnet anger att det skulle finnas termer, varma bad, som vi hade hoppats att besöka. Det fanns ett kommunalt bad, men det hade ganska dåliga recensioner och högt pris. Vi sparar badet till senare tillfälle.

Vi bodde på ett trevligt litet B&B med dubbelrum och frukost. Namnet var Casa del Principe. Värden rekommenderade en restaurang, Osteria Pinchiorba, där vi åt vår middag.

Utsikt från rummet på morgonen. Vad är det Lennart tittar på?

Utsikten var över ett ganska gråmulet landskap. Dimman ligger tät i dalen.

Vi lämnade vårt B&B strax före 10.

Vi passerade en vingård på vägen. Där kunde man köpa med sig av gårdens vin, men det var inte att tänka på att kånka vinflaskor i ryggsäcken. Vi fick i alla fall våra pilgrimspass stämplade och kunde fortsätta vår vandring.

Det regnade en hel del och vi blev ganska blöta inpå själen. Längs vägen låg flera turisthotell av bättre klass. Vi besökte ett av dem för att komma in och torka lite och få lite värme. Personalen i baren välkomnade oss hjärtligt och bjöd oss sitta ner i kafédelen. Kaffe, te och croissanter (cornetti på italienska) blev vårt val. Gott, värmande och fyllde på blodsockret. Det kändes lite pinsamt när vi gick för våra våta kläder lämnade stora vattenfläckar på sofforna.

Mera vinodlingar. Nu närmade vi oss San Gimignano, som tillhör Chianti, men inte Classico.

Passionsblommor är imponerande vackra.

Vi kom fram till San Gimignano på eftermiddagen. San Gimignano är känd för att vara ett turistiskt ställe och det var lördag så vi hade bokat två rum på ett trevligt hotell.

Det var någon höstfestival i staden och massor med folk. På marknaden kunde man köpa ostar som hade lagrats i halm (eller gödselstacken?). Vi avstod inköp med tanke på tyngden i ryggsäcken.

Tryffel till salu. Det är rejäla priser för de små klumparna. Då ska man tänka på att det är som med många kryddor, det går inte åt så mycket. Undantaget restaurangen i Galleno där tryffeln hyvlades rikligt på maten.

San Gimignano har en mycket gammal stadskärna, som dateras ända tillbaka till 929. Ursprungligen etablerades ett samhälle redan på tvåhundratalet före Kristus, men förblev obetydligt tills färdvägen mellan Frankrike och Italien råkade gå rakt igenom på medeltiden. Staden växte då fram genom etablerandet av många kloster och härbärgen för pilgrimer och andra resande.

Utsikt över omgivningarna från en av stadens gamla byggnader.

Folkliv på piazzan under marknaden.

Det fanns riklig tillgång till rostade kastanjer. Doften gick inte att motstå så det var bara att ställa sig i kön.

Vi köpte en påse kastanjer och ett glas vin. Det blev en trevlig aperitivo.

Vi valde att äta middag på hotellet och det var inget dåligt val. Här är en secondo piatto med kaninkött. Lennart äter gärna kaninkött i hopp om att det ska minska beståndet i hans trädgård. Förmodligen har det inget samband.

Vi åt frukost på hotellet och gjorde oss klara för avfärd.

En sista bild på ett av de tornförsedda byggnaderna på väg ut genom den gamla staden. Staden blev rik på 1200-talet genom stora saffransodlingar och de rika borgarna överträffade varandra med stora palats. Alla palatsen förseddes med torn och man byggde högre och högre för att bräcka grannen. Till slut kom en lag som förbjöd torn högre än rådhuset.

Senare drabbades staden av pesten flera gånger mellan 1300-talet och 1600-talet. Det ledde till en nedgång som gjorde att den bevarades mer eller mindre intakt till våra dagar.

Ut genom en port i stadsmuren.

Utanför stadsmuren fanns parken Piazzale Martiri di Montemaggio med en skulptur.

En tillbakablick på San Gimignano med alla dess torn.

Efter ett tag gick leden på stig genom ett naturområde. Stigen gick ner i en dal och längst ner fick vi vada över ett vattendrag. Efter dalen gick leden uppåt igen och vi kom till ett vägval. Ledens sträckning är ändrad nyligen och stämmer inte alls med vår guidebok. Troligen är den omlagd för att undvika vandring på trafikerade vägar. Vägvalet var en ny omväg genom mera naturområden, men den gamla vägen finns fortfarande skyltad. Med tanke på regnet valde vi den gamla sträckningen. Och tur var det annars hade vi missat den vackra staden Colle di Val d'Elsa. (Val d'Elsa = Elsadalen, Colle di Val d'Elsa = Elsadalens kulle)

Vi närmade oss Colle di Val d'Elsa, en riktigt gammal stad. Arkeologiska fynd visar på etruskiska bosättningar från 3000-talet före Kristus.

Den övre delen av den gamla medeltida stadskärnan var ganska liten och smal. Det var i princip bara en gata som gick genom staden. Staden har länge delats i en övre och en nedre del.

Detta är ännu en av dessa städer som har dragit nytta av att ha legat på Via Francigena. Det har varit mycket strider om makten över staden, bland annat mellan Florens och Siena.

En gränd som går på tvären från huvudgatan. Den öppnar en utsikt över omgivningarna.

Stadens katedral är kyrkan Concattedrale dei Santi Alberto e Marziale. Här har legat ett kapell i alla fall sedan 1115. Det har sedan byggts på och till i omgångar. Man kan se rester av en tidigare basilika i ena fasaden.

Granne med katedralen ligger Confraternita Misericordia (ungefär brödraskapet för barmhärtighet). Under 1500-talet bildades flera sådana sällskap för att mildra följderna av  hungersnöd, naturkatastrofer och pesten. Dessa lever ännu kvar och hanterar bland annat begravningar. Brödraskapet köpte sin första motordrivna ambulans 1927.

Under byggnaden ligger en krypta som är öppen för besökare. Bilden är från kryptan.

När man lämnar den gamla staden så går leden från övre till nedre Colle. Väldigt lägligt har staden låtit bygga en hiss som transporterar personer mellan de övre och nedre delarna.

Strax efter Colle di Val d'Elsa så kom vi till Gracciano dell'Elsa. Där korsade vi floden Elsa ungefär samtidigt som ett rejält åskväder bröt ut.

Vi sökte skydd under en viadukt. Där satt vi och kom ingenstans. Vi passade på att äta vår lunch, klockan var ju ändå över ett.

Vattnet flödade generöst och förbipasserande bilar skvätte upp stänk. Efter ett tag upphörde åskan men regnet fortsatte. Vi satte på oss våra regnkläder och fortsatte resten av vägen i hällande regn.

De ytterligare utflykter som leden gjorde i naturområden lämnade vi därhän och gick kortast möjliga sträcka hela tiden på väg. Sista biten gick vi på en trafikerad landsväg och sedan uppför den branta backen mot Montereggioni.

Vi gick in genom en port i stadsmuren och letade ett tag efter vårt boende. Boendet hette Castello di Montereggioni, vilket ledde till en del förvirrande svar när vi frågade oss fram. Castello betyder borg och hela staden var som en gammal borg.

Till slut hittade vi både stället och nyckeln. Då kunde vi kliva in i ett eget hus.

Efter ett tag kom värden. Han var mycket hjälpsam med att skaffa fram torkställning för våra våta kläder. De var nästan torra morgonen därpå.

Värden rekommenderade en bra restaurang så det blev lyxmiddag även denna kväll. Namnet på restaurangen var Osteria Antico Travaglio. Det betyder något i stil med antik taverna för arbetskraft.

Även här serverades tryffel eftersom det var säsong.

Måltiden avslutades med goda tårtbitar.

På vägen ut sjöng vi "Hurra för lilla..." för en kvinna som firade sin 50-årsdag.

Frukosten på morgonen åt vi på ett kafé vid det stora torget. Det blev orimligt dyrt. Sedan var vi klara för sista dagens vandring.

En medlem i lokalbefolkningen såg till att vi hittade ut från staden.

En tillbakablick mot Montereggioni. Det är en medeltida stad omgiven av en ringmur med 14 torn. Den ligger väldigt vackert på en kulle i det böljande toscanska landskapet.

Åkermarkens färg antog nu tonen av terra di Siena, jord från Siena, vilket visade vart vi var på väg. Namnet kommer av ockra, järnföreningar, som finns i jorden i Toscana.

I fjärran syns Castello della Chiocciola, en gammal försvarsanläggning troligen från 1300-talet. Den användes i krigen mellan Siena och Florens på 1500-talet. Borgen är i privat ägo.

Det har varit mycket strider mellan Siena och Florens i forna tider, bland annat om makten över Chianti-området. På 1300-talet enades man till slut om att bilägga striderna och att bestämma gränsen en gång för alla. Två riddare skulle rida mot varandra, en från Siena och en från Florens. Där de möttes skulle gränsen dras. Startskottet var när tuppen gol på morgonen. Siena valde en vit välgödd tupp, men Florentinarna var listigare. De valde en svart och mycket hungrig tupp. När solen gick upp i Siena började den vita tuppen att gala. Den svarta hungriga tuppen i Florens började givetvis gala mycket tidigare. Han var ju hungrig! Detta gav Florens ett avsevärt försprång. Riddaren från Siena kom inte särskilt långt och tävlingen avgjordes genom att nästan hela Chiantidistriktet tillföll Florens. Sedan dess har vinerna från Chianti Classico en svart tupp, Gallo Nero, på flaskans hals.

Mitt ute i ingenstans stod plötsligt denna obelisk. Den är en minnessten efter ett större byggnadsverk på platsen. En storgreve lät bygga en tunnel genom ett berg på 1700-talet för att dränera bort en sjö. Anledningen var att minska spridningen av malaria i trakten.

Tunneln finns kvar och det går att gå in i den. Jonas försvinner här in i mörkret. Hade han inte vänt om hade det blivit en promenad på 2,2 km till andra tunnelmynningen. Det måste ha varit ett gigantiskt projekt på 1700-talet.

Tunneln och tillhörande kanalsystem heter Canale del Granduca, den stora grevens kanal.

Vi nådde till slut Siena, målet för årets etapp. Det valda hotellet låg nära stationen så vi enkelt kunde ta oss till tåget nästa morgon.

Kvällen ägnades åt rundvandring i Sienas centrum i ett vackert månsken. Inget regn denna kväll.

På bilden, utsidan av Santuario di Santa Caterina.

Sankta Katarina var en märklig kvinna. Född 1347 i Siena, död 1380 i Rom. Hon var isolerad som nunna till 23 års ålder. Därefter klev hon ut i samhället och fick stor politiskt betydelse. Trots att hon var analfabet dikterade hon hundratals brev till olika makthavare. 381 brev till påven finns bevarade. Hon fick påven, som på den tiden bodde i Avignon, att flytta tillbaka till Rom. Hennes mål var att mäkla fred och att ena Italien. Det senare skedde inte förrän på 1800-talet och det första har väl inte hänt ännu. Hon utsågs till skyddshelgon för Italien 1940.

Utsikt mot Basilica Cateriniana San Domenico. Detta är en basilika till Sankta Katarinas ära. Kyrkan har stora portar så att det är möjligt att rida in. När hästtävlingarna pågår på Piazza del Campo kan hästarna ridas in i kyrkan för att välsignas med sina ryttare.

Duomo di Siena, den stora iögonfallande katedralen i Siena. Skenbart byggd i lakritskonfekt. Den är ett av den italienska gotikens mästerverk. Påbörjad 1229, färdig 1259 och kompletterad med kupolen 1264. Det har varit fortsatta om- och tillbyggnader genom århundradena, bland annat en genomgripande renovering på 1800-talet.

Marmorarbeten utanför entrén till Duomo di Siena. Även golvet inne i katedralen har berömda arbeten. Det är mosaiker med olika bibliska motiv. De kan beses när kyrkan är öppen.

Gaveln på Battistero di San Giovanni Battista. Det är ett dopkapell som är byggt som en förlängning av Duomo di Siena, på dess baksida. Den tillkom i början på 1300-talet.

Det stora torget, Piazza del Campo, med rådhusets kampanil från 1300-talet. Detta är ett av Europas mest kända stadsrum. Två gånger om året används torget för hästkapplöpningar. Torget lutar neråt mot rådhuset och består av nio kilformade delar. Varje del representerar en av Sienas historiska stadsdelar.

En sista promenad i kvällsljuset på väg till kvällens middag.

Trötta tassar trampar tegelsatt trottoar.

Strax före Innsbruck, på gränsen mellan Italien och Österrike passerade vi Brennerpasset, som redan hade fått sin första snö för säsongen.

Ett sista avsked på Köpenhamn H innan vi fortsatte med olika tåg mot Norrköping respektive Kalmar. Resenärerna från vänster: Jonas, Maria, Lennart och Eva-Katarina.