Aosta till Vercelli

Andra etappen på pilgrimsleden till Vatikanen

Kronologiskt är detta den första delen vi vandrade. Vi gick först denna sträcka till Vercelli och tog sedan tåget till Orsières för att gå etapp 1. Det blev enklast så med bilen lämnad och hämtad i Aosta.

Denna etapp gjorde vi tillsammans med våra vänner Jan G och Birgitta från Kalmar. De tog också en massa foto på vägen men alla bilder här är tagna av Maria eller Lennart.

Vi gjorde en egen uppdelning av dagsträckorna som inte stämmer med Sigerics resplan. Då blev det inte så väldigt långa sträckor, i snitt 18 km per dag. I allmänhet ganska lättgånget, inte alls så kuperat som över St Bernhardspasset. Det som gjorde vägen tung var värmen. Sträckan från Aosta till Saint-Vincent på dalens norra sida i stekande sol blev stundtals ganska mastig.

  • 9 - 16 juli 2016
  • Aosta till Vercelli
  • Birgitta, Jan G, Lennart och Maria
  • Total distans 146 km
  • Via Francigena del 2 av Alison Raju
    från Cicerone 2014

Resa

Torsdag fredag 7-8 juli

 Startorten var Aosta i norra Italien. Vi valde att resa med bil denna gång. Resan startade från Kalmar på morgonen den 7 juli. På färjan från Rödby till Puttgarden lyckades vi smita med som sista bil längst bak.



Efter övernattning i en avsides by i södra Tyskland fortsatte vi dag två på resan. Genaste vägen till Aosta går genom Schweiz och över stora St Bernhardspasset. I stället för att ta den långa tunneln så valde vi alpvägen över passet för att Jan G och Birgitta skulle få se de vackra vyerna där Lennart och Maria skulle vandra veckan efter.



Passet ligger på 2472 m.ö.h. och är väldigt vackert. Här ligger ett härbärge för pilgrimer som har drivits av Augustinerkorherrarna sedan sisådär 1000 år utan stängning. De är också kända för sin avel av sankt bernhardshundar. Om detta kan ni läsa mer i etapp 1.



Vi anlände till Aosta på eftermiddagen den 9 juli och tog in på trevliga Hotel Roma. I deras garage fick vi ställa bilen tills vi skulle återvända om två veckor.

Det fanns lite tid för att se sig om i den gamla staden innan avfärden nästa morgon.



Aosta - Nus

Lördag 9 juli 2016

På morgonen gick vi ut ur den gamla staden som grundades 24 f. Kr. och följde leden mot Rom.



Aosta har fått sitt namn från kejsar Augustus. Här är en triumfbåge rest till hans ära. Via Francigena rundar bågen och fortsätter ut ur staden.



På vägen ut ur Aosta korsar leden floden Buthier, en biflod till Dora Baltea. Dora Baltea är den stora floden som rinner genom hela Aostadalen och så småningom rinner ut i Po.



I början går dalen i öst-västlig riktning. Leden går mor öster på den norra sidan av dalen. Vi började med en stigning upp på dalsidan för sedan gå där mest hela dagen.

Det blev en mycket varm dag med solen som stekte på oss.



En liten bit upp på dalsidan passerade vi byn Saint Christophe med en vacker kyrka. Kyrkan var låst. Leden förde oss flera gånger under dessa dagar upp på höjder för att bese kyrkor och annat berömt, men vi möttes hela tiden av stängda dörrar. I denna kyrka skulle det finnas skulpturer av flera helgon.

På platsen för Saint Christophe låg på 1100-talet ett leprosarium, en koloni dit leprasjuka skickades.



Ytterligare 3 km vandring uppför kom vi till Castello de Quart. En befästning som byggdes 1185. Namnet quart kommer av att platsen ligger fyra romerska mil från Aosta. Även denna sevärdhet var stängd vid vårt besök.

En romersk mil är 1000 dubbelsteg, 1479 m. Så även på romartiden var ett steg ungefär 70 cm. Fyra romerska mil innebar att vi hade vandrat nästan 6 km från Aosta.



En vacker limträbro, som vi såg när vi närmade oss dagens mål, Nus. Den går över en biflod till Dora Baltea.



Vi kom till Nus tidigt på eftermiddagen.  På den gamla genomfartsgatan hittade vi ett hotell som såg trevligt ut. Dörren var låst eftersom det var mitt under siestan. Vi beredde oss på någon timmas väntan men en man stannade med sin bil och undrade om vi sökte hotell. Jodå, det gjorde vi. Han ringde omedelbart till hotellägaren och meddelade att fyra pilgrimer sökte natthärbärge. Inom kort kom ägaren och vi kunde få två dubbelrum för natten. En vänlighet och hjälpsamhet som man ofta stöter på i Italien. Vet inte om det endast omfattar pilgrimer eller alla besökare.

Dags för ett skölja av sig dammet från vandringen och sedan ta en aperitivo på en av stadens barer. Gott tilltugg till.



Nus - Saint-Vincent

Söndag 10 juli 2016

Vi startade på morgonen vid halv nio-tiden. Hotellet visade sig vara sammanbyggt med en gammal borgruin, vars ena vägg utgjorde hotellets ena sida.



Dag två blev ännu en vandring i stekande sol, fortfarande på dalens norra sida. Vi passerade många gamla byar på vägen.



Vandringsleden går rätt högt för att undvika trafik. I dalbotten finns både motorvägar och andra landsvägar med en hel del trafik. Vandrare kan färdas på små, i princip, otrafikerade vägar.



Zucchinin står i både i blom och frukt.



En persikoodling.



Vidare på väg mot dagens mål med många vackra vyer i hettan.



En trädgårdsägare som vill vara hjälpsam mot pilgrimer.



Leden trixar sig fram genom smala trånga gränder i små byar på vägen.



Kaktusen blommar och förskönar vår väg.



En kort paus i skuggan för att fylla på vätskebalansen.



En gammal romersk bro i Châtillon. I Châtillon fick vi en eftermiddagsfika och fortsatte sedan längs gatan till Saint-Vincent. Ledens sträckning med ännu en runda upp på bergsidan sparade vi till ett annat tillfälle.



Längs vägen passerade vi det tjusiga hotell Mito, som inte var i vår klass. Framme i Saint-Vincent tog vi in på ett B&B som drevs av en äldre dam i ett par lägenheter. Jag minns inte vad det hette eller var det låg. Kanske är det nerlagt idag.



Gatuliv i Saint-Vincent



Huvudgatan i Sain-Vincent



En tillbakablick in i dalen vi har vandrat. I Saint-Vincent kröker dalen och den fortsatta vandringen kommer att ske söderut i stället för mot öster.



Saint-Vincent - Verres

Måndag 11 juli 2016

Avgång tidigt på morgonen. Birgitta uppmärksammade genast den vackra pallen i receptionen och kommenterade den. Då blev vi visade in i lägenheten och fick se ett ganska autentiskt 60-talshem.



En av de vackra inredningsdetaljerna i lägenheten. Det var fullt med inredning i denna klass



I utkanten av Saint Vincent ligger resterna av det pampiga Grand Hotel Source. Det invigdes år 1900, ett par år efter att järnvägen kom till byn och turismen började växa. Rummen, som var stora och fina, hade rundade hörn för att undvika stagnation av infekterad luft. Hotellet hade en egen hydroterapianläggning, den tidens SPA, beläget i källaren. Det hade den tidens alla de mest förfinade moderna apparater för badrum och duschar.



Bakom hotellet fanns en alpin park som gjorde det möjligt för kunder att nå "Fons salutis" (källa till hälsa) genom en behaglig väg skuggad av cederträ och importerade granträd. Saint-Vincent var på den tiden en "VIP-plats" i nivå med Chamonix och St Moritz.

Grand Hotel Source är som synes nerlagt sedan lång tid tillbaka och byns huvudattraktion är numera ett modernt kasino med stor parkeringsplats framför.



En sista blick bakåt i dalen innan den försvinner när vi går åt söder.



Dags att sträva uppåt igen.



Med en liten avvikelse från leden så kunde vi bese resterna av en bro från romartiden. Den gick över en av alla dessa bifloder som avvattnar bergen och rinner ner i Dora Baltea. Bron var ursprungligen 49 meter lång och var i fullt bruk fram till 9 juni 1839 då den raserades av en jordbävning. Bron ingick i den romerska leden Route des Gaules, som länkade samman Ivrea med Aosta och sedan gick vidare genom St Bernhardspasset.



En vattenpaus på vägen



Grönsaksodlingar där dalsidan vetter mot väst och den varma eftermiddagssolen.



Här smalnar dalen av ordentligt med branta sidor. Naturligtvis har någon byggt en borg för att försvara dalen. Denna heter Castello di Chenal och är byggd i mitten på 1200-talet.



När dalen smalnar blir det trångt om plats för floden, järnvägen, autostradan och landsvägen. Dessutom ska ett kraftverk få plats.



Vi korsade Dora Baltea vid Montjovet. Sedan vår vandring har leden lagts om och korsar inte längre floden. Gamla och nya vägsträckningen möts igen i Verres.



Rester av gamla olivpressar.



Tillbehör till olivpressen.



En ganska nygjord stensättning förmodligen baserad på mångtusenårig tradition.



På eftermiddagen kom vi fram till Issogne. Allt som handlade om boende i denna by var nerlagt, även det som nämndes i guideboken. Det fanns ett litet kafé. Det fanns också ett tjusigt slott, men där gick vi aldrig in. Istället för att bo i Issogne gick vi över floden och bodde på hotell Monterosa nära stationen i Verres. Det var regn på kvällen så det blev bara en liten promenad i byn och mat på hotellet.



Verres - Bard

Tisdag 12 juli 2016

Hotellet vi bodde på i Verres är numera markerat som permanent stängt. Hoppas att det finns annat boende i byn eftersom det är en etapp på Via Francigena.

Arnad är en by som ligger strax efter Verres. Vi kom in i denna by redan halv åtta på morgonen. Även här kunde vi fascineras av nygjorda stensättningar av gammal modell.



Paus i Arnad redan klockan åtta för påfyllning av blodsocker. Var det ingen bra frukost i morse?



Kyrkan i Arnad är uppkallad efter helgonet San Martino. Kyrkans historia går tillbaka till 800-talet när den byggdes som kapell till ett Benediktinerkloster.



På 1000-talet blev kyrkan församlingskyrka för trakten. Den förstorades då och byggdes om till en liten basilika. Flera gamla fresker finns från dessa ursprungliga kyrkor. Inget vi kunde se eftersom kyrkan var stängd.



Tjugo i nio var vi kvar i samma by och pausade igen. Måtte varit en krävande dag.



Här korsar vi floden vid Echallod på en gammal bågbro.



Det var ursprungligen en romersk bro, men den måste ha blivit raserad någon gång för den beskrivs som återuppbyggd.



Här har vi kommit fram till Hône och skådar den stora borgen i Bard. Åter ett smalt ställe i dalen, värt att försvara. Borgen skulle hålla emot Napoleons invasion av Aostadalen i början av 1800-talet. Den ansågs då ointaglig. Napoleons armé var nu några tusen personer färre än i St Bernhardspasset, men ändå tillräckligt antal för att ge sig på ett anfall. Hur skulle man besegra denna ointagliga fästning? Napoleon lät sätta halm på alla hästarnas hovar och smög förbi med sin här på natten. Borgen var slagen och Napoleon kunde inta den. Han lät då riva hela borgen.



Den borg vi ser idag är återuppbyggd efter Napoleons fall, men har aldrig kommit till användning sedan dess. Numera är den väl föråldrad som försvarsanläggning och tjänstgör som turistmål.



Vi tågade upp i Bard och sökte reda på vårt bokade hotell. Hône och Bard är två byar som är sammanväxta. De har en gemensam järnvägsstation med det föga förvånande namnet Hône-Bard. Denna station är utgångspunkt om man ska vandra genom Gran Paradiso på leden som heter Alta Via 2. Gran Paradiso är ett av de vackraste platser man kan besöka.



Det bokade hotellet hade namn efter den berömde författaren Stendhal, som levde 1783 - 1842. Ett ganska tjusigt hotell i övre prisklassen för pilgrimer.



Rummen var stora och ljusa. Bättre kan man inte bo.



Handdukar prydligt serverade. Tyvärr verkar det som om hotellet inte finns kvar längre, det går inte att hitta på kartor och bokningar.



Det här var en lite småregnig dag, men det hindrade oss inte från att ta en tur till borgen för att titta på den och dess utställningar.



Utsikten från borgen var betagande. Det kan inte varit lätt för Napoleon att slinka förbi nere i dalen på natten.



Här skulle man ha kunnat skjuta på Napoleon om denna fästning varit byggd då.



Det var en intressant utställning i borgen, men jag minns inte vad den handlade om.



På kvällen fick vi en mycket god middag på hotellet, men det var rätt märkligt att sitta helt ensamma i den stora matsalen.



Bard - Settimo Vittone

Onsdag 13 juli 2016

Frukost på hotellet och utcheckning. Strax efter Bard fanns en stor klipphäll full med hällristningar.



Väl nere på dalbotten gick vi på den romerska leden, Route des Gaules, igen. Här i en modern asfalterad tappning.



Runt nästa krök förändrades vägen och vi hamnade på den ursprungliga romarvägen. Det var ganska fascinerande att se hjulspåren i stengrunden. Det betyder att det har passerat många lass här genom åren. Talesättet "alla vägar bär till Rom" kommer från det vägnät romarna byggde för att försörja den stora staden. Vi har sett deras vägar på många ställen, ända bort i västra Spanien.



I Donnas fanns åter denna nya stensättning på det gamla viset. Längsgående stenar för att dragdjuren lättare skulle kunna dra kärrorna.



Efter Donnas gick leden en bra bit upp på dalsidan igen. Där gick vi länge längs prunkande vin- och kiwiodlingar.



En vinodlande kvinna berättar om sitt arbete med att ansa vinrankorna. De mogna druvorna lämnas senare till ett kollektiv i dalen där vinet tillverkas.



Kronärtskocka eller bara stor tistel?



Vi kom i samtal med några personer på vägen. Den äldre damen ville ha hjälp med sina matkassar för hon bodde två rejält branta trappor nedanför vägen. Sagt och gjort. Sedan blev vi bjudna på läsk, kex och solvarma chokladbitar i trädgården. Intressant här är att språket var franska, det var hennes modersmål. Aostadalen tillhörde fram till 1800-talets mitt huset Savojen som låg i gränstrakterna mellan nuvarande Frankrike och Italien, därav språket. Aostadalen är numera en delvis autonom region i Italien. Många av ortsnamnen klingar franskt.



Efter en uppfriskande paus fortsatte vi ner till dalbotten och kom till Pont-Saint-Martin, en by med sin egen historia. Namnet kommer från Martin av Tour. Han stannade här på sin återresa från pilgrimsvandringen till Rom.



Vi stannade på torgmarknaden och köpte oss en god matsäck att ta med vidare till dagens lunch. Det blev grillad kyckling, tomater och bröd. I bakgrunden kan man se den gamla bron över floden Lys. Floden kommer från Lysdalen och fyratusenmeterstoppen Lyskamm i Monte Rosa-massivet.



När Martin av Tour passerade hade bron just raserats av floden. Det gick inte att komma vidare. Då dök djävulen upp och erbjöd Martin att bygga upp bron över natten, men till ett pris. Den första själ som passerade över bron skulle för all framtid tillhöra djävulen. Budet accepterades av Martin.



Nästa morgon stod bron klar. Martin tog då ett bröd och kastade över bron. En hungrig hund följde efter och åt upp brödet. Detta var den första själ som passerade bron och blev då djävulens pris. Av detta blev djävulen så förgrymmad att han försvann ner i underjorden och har inte visat sig i byn igen sedan dess.

Varje år under karnevalen så hänger en djävulen i form av en docka under bron.



Martin återvände hem till Tours. Han blev så småningom biskop över Frankrike, om än ock motvilligt, och blev helgonförklarad. Han är sedan länge hela Frankrikes skyddshelgon. Hans motvillighet till biskopsutnämningen var så stor att han gömde sig bland gässen. Till slut lockades han ändå fram den 11 november år 371 och blev biskop. Till åminnelse av detta firas Mårten gås på aftonen innan varje år.



Här står Martin själv och blickar ut över bron. Att han har en mantel (lat. pallium) på sig är en viktig symbolik. Enligt sägnen delade han sin mantel och gav halva till en fattig tiggare vid 18 års ålder. På natten fick han en uppenbarelse att manteln bars av Jesus, som berättade för sina änglar att han fått den av Martin. På morgonen var manteln hel igen. Då lät Martin döpa sig. Av detta har vi fått begreppet palliativ vård, då Martins handling anses vara det första exemplet på detta.



Lennart gick in på en bank för att ta ut lite kontanter. Jan G och Birgitta gick i förväg med uppdrag hitta en bra plats för lunchen. Vägen stiger snabbt brant upp på en kulle från Pont-Saint-Martin. En slingrande stig leder till toppen på kullen där det står ett litet kapell från 1600-talet. Meningen är pilgrimer ska bese kapellet, men det var, som så många andra kyrkor, låst.



Det var hur som helst en alldeles utmärkt plats för lunchen. Jan G och Birgitta hade intagit picknick-bordet och vi avnjöt vår lunch tillsammans.

Kapellets namn är Capella San Rocco. Det byggdes av byborna i närbelägna Carema till San Roccos ära. Detta som tack för att han hade skyddat dem mot pesten. San Rocco skyddar mot mycket, förutom pest även mot hundar, falska anklagelser, handikapp och ungkarlar. Han är också pilgrimernas skyddshelgon.



Under sin pilgrimsvandring botade San Rocco många från pesten men blev till slut själv smittad när han var i  Piacenza. Han drog till skogs och tillfrisknade tack vare en hund som kom med bröd och slickade rent hans sår. Han avbildas normalt med blottat ben där han visar sitt pestsår.



Efter vår goda lunch fortsatte vandringen genom ett odlingslandskap med mycket vinodlingar i terrasser.

Här lämnade vi Aostadalen och kom in i Piemonte, nästa italienska region. Piede betyder fot och monte betyder berg. Alltså regionen vid bergets fot.



Utsikten var stundtals strålande.



Vi travade på. Av klädseln att döma så kom det lite regn på eftermiddagen.



På eftermiddagen kom vi fram till Settimo Vittone. Vi fick rum på Hotel Campo Base, ett enkelt hotell nära floden. Rummet var ok, men hotellägaren var ovillig och tyckte mest synd om sig själv. Middagen noterad som en "himpalumpa"-måltid.



Settimo Vittone - Ivrea

Torsdag 14 juli 2016

Vi lämnade Settimo Vittone mätta och glada. I synnerhet som vi hade fått extra rabatt som pilgrimer. Vi kom strax till byn Montestrutto med sina trånga gränder.



Efter byn kunde vi skåda ytterligare en borg, denna gång Castello di Montestrutto.



Här passerar vi Montalto Dora med Castello di Montalto i bakgrunden. Detta var den sista borgen innan vi kom fram till Ivrea.



Nu var det snart dags att vandra in i Ivrea så det gällde att göra sig prydlig innan.



Vi hade en lång vindlande väg in i staden. Ivrea är lite större än alla de små byar vi passerat på vägen. Drygt 20.000 innevånare bor här. Från början var Ivrea en romersk koloni anlagd för att skydda vägen in i Aostadalen.

Ivrea är en gammal industristad. Här fanns Olivettis fabriker som tillverkade de berömda skrivmaskinerna. En lustig effekt av detta var att det i alla antikaffärer fanns gamla skrivmaskiner till beskådande.



Idag finns ingenting kvar av Olivetti, men staden är hemort för de välkända Arduino-datorerna. Namngivna efter kung Arduino som skapade ett rike här i början av 1000-talet.



Det var svårt att hitta något hotell. Vi började med lunch för att ingjuta lite mod. Så småningom hittade vi ett ruffigt hotell, Aquila Nera,  på en genomfartsgata. Jan G och Birgitta fick ett rum utan fönster mot en bullrig bakgård. Vi fick ett rum mot gatan med mycket buller och trafik. Sisådär middag på hotellet på kvällen.



I Ivrea lämnade Jan G och Birgitta oss för att ta tåget hem till Sverige. Vi strövade runt i staden på eftermiddagen. Dora Baltea rinner genom centrum och bildar där en lång fors.



I forsen tränade ett antal ungdomar kajakslalom. Det gällde att passera ett antal portar åt ena eller andra hållet.





Ivrea - Santhià

Fredag 15 juli 2016

Då var vi bara två kvar, Maria och Lennart. Efter att ha vinkat av Jan G och Birgitta på stationen så vandrade vi ut ur Ivrea. Vi passerade Torre Santo Stefano på vägen, ett torn som byggdes 1044. Det var en gång en del av ett Benediktinerkloster, men alla andra delar är rivna. Tornet är troligen byggt av återvunnet material från romartiden.



På vägen ut ur staden fick vi syn på en gammal klenod, en Fiat 500, en modell som lanserades 1957. Namnet uttalas "tjinke-tjento" på italienska.



Sugna på kaffe stannade vi till vid Ristorante Sole i Bollengo



Här är vi fortfarande i början på en dag som skulle komma att bli längre än vad vi tänkt. Ännu bara strax utanför Bollengo.



Vi irrade runt ett tag på konstiga vägar som gick över åkrar och genom konstiga skogar. På nya kartan är leden omlagd och går rakt fram till Piverone.



En vacker rosenrabatt i solskenet.



På väg in till Piverone för lunch. Medan vi gick in mot staden hade vi fått en föraning om att något var på väg att hända. Det fanns poliser lite varstans på vägarna.



Vi satte oss på torget i Piverone och dukade upp lunchen. Restaurangens utebord var helt OK.



Något var i görningen. En motorcykelpolis samtalar noga med en gulklädd man på torget.



En liten Fiat med skyltar och flagga på taket kör förbi.



Plötsligt händer det någonting på det lilla torget...





Ett Giro di Piemonte eller något liknande dundrade förbi i full fart och sedan var allt som vanligt igen. Vi kunde lugnt avsluta lunchen och vandra vidare.



Vandringen fortsatte en bit ifrån landsvägen i ett ljuvligt landskap.



Denna del av vandringen var väldigt vacker med en sjö som närmade sig i fjärran. Eller så var det vi som närmade oss sjön.



En gammal frescomålning på en ödekyrka. Så småningom passerade vi Viverone. Här skulle dagens etapp egentligen ha slutat, men vi var tvungna att gå vidare ett tag till för att kunna nå Vercelli på två dagar. Det var ett krav för att klara tidplanen.



Helt utmattade stannade vi till i Cavaglià för en kort paus. För ovanlighetens skull tog vi var sin Coca Cola med citron på Bar Italia. Läskande. Kvinnan i baren vägrade att fylla våra vattenflaskor, för det hänvisades vi till toaletten.



Det fanns ingen kraft för att ta fler foto denna dag. Så småningom kom vi fram till Santhià där vi till slut hittade ett hotell. Det hette Nuovo Vittoria fast det var rätt så gammalt. På vägen hade vi dessutom gått fel och varit tvungna att vända och gå tillbaka. Slutet på en alldeles för lång dag.

Santhià - Vercelli

Lördag 16 juli 2016

Efter Santhià började Poslätten. Den är platt. Det är ett vackert landskap med Alperna i bakgrunden.



Mera platt. Poslätten runt Vercelli är Italiens centrum för risodling. Ett risfält står i en till två decimeter med vatten så det får inte luta särskilt mycket mellan fältets ändar.



Vi passerade San Germano Vercellese. Där kunde man köpa iskallt vatten för en billig penning. Det fanns både naturale och frizzante. Vi tankade upp våra flaskor och fortsatte.



När man har gått ett tag i det platta landskapet så förstår man varför Vercelli är centrum för att servera risotto.



Det var väldigt glest mellan husen på slätten. Det fanns en del helt övergivna stora bostadshus. Här bodde de säsongsarbetande italienska flickorna innan risodlingen mekaniserades. Nu står de gamla bostadshusen tomma och förhoppningsvis har flickorna andra arbeten.



Leden gick kors och tvärs mellan risfälten där det var möjligt att ta sig fram. Kanalerna kunde bara korsas där det fanns broar. Våra enda följeslagare var ett antal silkeshägrar.



Vi nådde Vercelli på tidig eftermiddag. Vi chansade på kartan och valde ett hotell. Det fanns ett ledigt och trevligt rum till oss för ett rimligt pris. Hotellet hette Ristorante Il Giardinetto. Hotellet var ett normalt trestjärnigt hotell medan restaurangen var av högsta klass. Här ville vi äta vår risotto, men det var tyvärr fullbokat. Vi såg senare att sådana celebriteter som Maestro Riccardo Muti och Dame Joan Sutherland hade ätit här. För vår egen del hittade vi en annan utmärkt restaurang där vi fick utsökt risotto.



Detta var slutet på andra etappen mot Rom. Fantastiska dagar med Jan G och Birgitta och två egna dagar på slutet. Vi har dragit en lärdomar av detta. Bl a att det är bättre att vandra i Italien på våren eller hösten. Somrarna är alldeles för varma. Vi drog också slutsatsen att vi hade sett tillräckligt av Poslätten. Den är för enahanda med sitt platta landskap. Fortsättningen söderut kom att bli efter slätten när leden precis ska korsa floden Po. Mer om detta i senare delar.

En halvdag i Vercelli

Söndag 17 juli 2016

Söndagen var resdag till Orsières för att påbörja etapp ett tillbaka till Aosta. Vi fick en halv dag att bese Vercelli innan avresan.

En stylad parkbänk med ben i form av kraftiga människoben.



Den stora katedralen i Vercelli är Basilica di Sant'Andrea. Den är ett tidigt exempel på gotisk arkitektur i Italien. Den byggdes mellan år 1216 till 1218. Bygget av basilikan bekostades av kardinal Guala Bicchieri, som just hade återkommit från England. Han hade där varit av stor betydelse för tillkomsten av Magna Carta år 1215. Som tack för sitt arbete fick han på livstid inkomsterna från Saint Andrew's Church i Chesterton, Cambridge. Dessa inkomster använde han till byggande av kloster, basilika och ett sjukhus för pilgrimerna på Via Francigena i Vercelli.



Magna Carta ses som en historisk grund för fördrag om mänskliga rättigheter. Även om Magna Carta skrevs som fördrag mellan engelske kungen Johan, adeln och prästerna så kom det senare att tolkas som gällande alla fria män. En av de centrala punkterna i fördraget är klausul 39 som lyder: Ingen fri man får häktas, fängslas, berövas sina rättigheter eller tillgångar eller dömas till fredlöshet eller landsflykt eller på annat sätt ofredas eller förföljas annat än efter laga dom av sina jämlikar och enligt landets lag.

Magna Carta är ett viktigt steg i den representativa demokratins framväxt.



Detta fick vi veta av en italiensk man vi kom i samspråk med när vi gick runt och tittade på detaljerna på basilikan. Han var nyfiken på oss som pilgrimer. När han fick höra att vi var svenskar blev vi inbjudna på lunch för att träffa hans dotter som hade varit utbytesstudent i Sverige.  Tyvärr var vi tvungna att avböja inbjudan eftersom vårt tåg strax skulle avgå mot Schweiz.



Detaljer från  Basilica di Sant'Andrea.



slutet