Orsières till Aosta

Första etappen på pilgrimsleden till Vatikanen

Detta är den första delen på vandringen mot Rom, även om vi gjorde sträckan från Aosta till Vercelli innan. Det var av rent praktiska orsaker. Vi parkerade bilen i Aosta och gick sedan till Vercelli. Några tåg tog oss till Orsières och vi gick över Stora St Bernhardspasset till Aosta och kunde sedan ta bilen hem.

Denna sträcka är inte så lång. Det är en och en halv dag uppför och en och en halv dag nerför. Vandringen är stundtals tuff. Inte för att det är svårt, utan för att det är brant uppför och brant nerför. Det sliter, i synnerhet nerför. Då är det skönt att kunna avlasta knälederna med stavar.

  • 17 - 21 juli 2016
  • Orsières till Aosta
  • Lennart och Maria
  • Total distans 55 km
  • Via Francigena del 1 och 2 av Alison Raju från Cicerone 2014

Resa

Måndag 17 juni

Vi anlände till Orsières på eftermiddagen. Sista sträckan var med St Bernhardsexpressen från Martigny, en av Schweiz trevliga smalspåriga järnvägar. Övernattning på hotell Terminus, huset till höger på bilden. En pizza på kvällen och klart för vandring nästa morgon.



Orsières är en liten by i dalen på väg upp mot St Bernhardspasset. Byn daterar sig ända tillbaka till år 972.

Orsières - Bourg Saint-Pierre

Tisdag 18 juli

Vi startade tidigt även om sträckan var kort. Hela dalen på väg mot passet är naturskön och leden går på småvägar och stigar. En hel del orkideer på vägen. Här en Purpurknipprot (Dark red helleborine, Epipactis atrorubens).



Vägen går stadigt uppför men stigningen är än så länge ganska måttlig.



Leden Via Francigena slutar inte i Rom. För den som fortfarande är sugen på att vandra en bit till så fortsätter leden hela vägen till Jerusalem. En pilgrimsvandring till Jerusalem fortsätter från Rom till Brindisi. Därifrån fortsätter man med färja och ytterligare vandring.



Annars är leden skyltad som "Via Francigena" eller "Till Rom". Skyltarnas utseende varierar hela vägen mellan olika regioner så det gäller att vara uppmärksam. Här är en schweizisk variant.



Nu kan man börja skymta de snöklädda bergen i fjärran. Det är fortfarande en bit kvar till toppen.



Vid 11-tiden på förmiddagen passerade vi Liddes.



Mera orkideer på vägen. Här en Rödsyssla (Red helleborine, Cephalanthera rubra).



En vacker blomma som saknar svenskt namn. Latinska namnet är Campanula spicata och på engelska heter den Spiked bellflower

Det är en klockväxt och alltså släkt med blåklockan.



Här passerar vi första aningen om vilket pass det är vi närmar oss. Vovvar i olika storlek, alla med en kagge om halsen.



Vi var inte de första som valde denna väg. Här har det varit en handelsväg sedan långt innan romartiden. På bilden är det Napoleons arme som är på väg upp i passet. Den fortsatte sedan ner genom Aostadalen. Intressant är att uppgiften om  hur många de var blir mindre och mindre ju längre längs Aostadalen de kom. Många dog på vägen. Totalt var det runt 40 000 personer i sällskapet.



Vid lunchtid kom vi fram till dagens mål, Bourg Saint-Pierre. Vi hittade ett boende på Auberge Les Charmettes. Marias notering om boendet: OK - men tveksam hotellägarinna, för mycket cigaretter och vin. Vi satt på hotellets utekafé och njöt av solen tillsammans med en massa personer från lokalbefolkningen. När de hade konsumerat rätt friskt med vin under eftermiddagen så satte de sig bara i sina bilar och körde hemåt.

Det finns texter som antyder att det har funnits ett kloster i denna by, vilket var föregångare till klostret i St Bernhardspasset. Det gamla klostret skulle funnits på 700 och 800-talen. Kanske låg klostret i denna urgamla byggnad.

Bourg Saint-Pierre - Saint-Rhemy-en-Bosses

Onsdag 19 juli

Vi lämnade Bourg Saint-Pierre tidigt på morgonen för det skulle bli en lång dag. Vid sjutiden strövade vi genom staden i gryningsljuset.



På väg ut genom byn passerade vi en milsten från romartiden. Den markerade ett visst avstånd från någonstans på vägen över passet.



Vägen passerar förbi ett vattenmagasin, Lac des Toules. Dammen stod färdig 1963. Bilvägen går på andra sidan dammen. Strax efter dammen delar bilvägen sig. En normal landsväg leder upp till St Bernhardstunneln och tar sig bekvämt genom berget. En annan liten slingrande alpväg leder upp till själva passet.



Efter att ha passerat dammen så börjar den verkliga stigningen. Den lilla alpvägen går i serpentiner medan vandringsleden genar och går ganska rakt upp.



Det är skönt att få svalka sig i tillflödet till dammen när man är svettig.



Den sista biten fram till passet går över en snölega. På vintrarna är passet fyllt med snö och alpvägen är stängd.



Efter drygt fem timmars vandring kom vi fram till passet. Bilden blickar bakåt över den sista biten av leden.



I St Bernhardspasset ligger ett kloster och ett härbärge för pilgrimer. Härberget har inte varit stängt någon gång på snart tusen år. Härberget och tillhörande servering är endast öppet för den som kommer tills fots, per cykel eller ridande. För den som kommer med bil eller buss finns ett annat boende på andra sidan gatan.



Vi besökte platsens museum. Det handlar om St Bernhardshundarna och den tidiga form av fjällräddning som munkarna bedrev. I forna tider kunde pilgrimer komma när som helst på året och vintertid gick många vilse i snön. Då kom de kraftiga St Bernhardshundarna väl till pass. Men någon kagge med Cognac har de aldrig haft med sig, det är bara en skröna.



Nuförtiden har dessa hundar pensionerats och lever en behaglig tillvaro i passets pensionat. De är inte längre lämpliga som fjällräddningshundar eftersom de är för tunga för att ha med i helikopter. De är väldigt snälla och lugna hundar. För en smärre avgift kan man få ta med sig en av dem på en promenad i omgivningarna.



Vi tog en typisk schweizisk kaffe i kaféet. Det innebär en kopp nescafe för 3 CHF. Detta att jämföra med espresso i Italien för ca 1,25 EUR. Bilden visar en sista tillbakablick mot klostret med den vackra sjön i förgrunden. Napoleon stannade med sin här över natten, men vi valde att fortsätta vidare. När Napoleon övernattade i klostret drack hären upp 21724 flaskor vin och satte i sig 3498 pund ost.



Nu  började vandringen nerför. Vi sökte länge efter någonstans att övernatta, men det var inte gott om boenden här. Till slut kom vi ner till Saint Rhemy en Basse med brännande fötter. Där fanns ett hotell som bokstavligen låg mitt på motorvägen från tunneln, Le Relais du Pèlerin. Charmlöst men helt OK.



Saint-Rhemy-en-Bosses - Aosta

Torsdag 20 juli

Motorvägen till och från passet delar sig på ett ställe så att det blivit plats för en bensinstation mitt i. Där låg vårt hotell. Frukosten serverades i baren. Där satt ett antal lastbilschaufförer, alla män. En ung kvinna skötte hela baren och charmade hela gänget. Hon dansade fram när hon serverade, men blev lite generad när vi kom in och slutade med dansen. Vi fick sitta vid ett bord. Frukosten var ganska riklig så när kvinnan kom med den satte hon först kaffet och annat på bordet. Därefter tog hon ett djupt tag i fickan och halade upp två yoghurt.



Tyvärr är hotellet numera markerat som "Permanent stängt" i Google maps.

Leden går en lång sträcka längs med en kanal, Ru Neuf. Invånarna fick tillstånd att bygga denna kanal 23 november 1400. Dess uppgift är att säkra bevattningen av trakten. Kanalen är 13 km lång och sjunker endast 50 m på den sträckan. Från 1250 m.ö.h. till 1200 m.ö.h. I en krök vakar en madonna över kanalen och oss som vandrar längs den.



Vägen längs kanalen är en vandringsled öppen för vandrare, cyklister och ridande. Till slut lämnade vägen kanalen och vände ner mot Gignod.



Mitt minne är att vi var rätt hungriga när vi traskade in i Gignod, men att vi ändå ratade några restauranger. Till slut fick vi en lunch på La Maison de Pierre i Gignod. Det var precis så varmt som Maria ser ut.



Efter lunchen var vi mätta och glada. Resten av vandringen gick längs med små lokalgator. Så småningom fick vi Aosta i sikte. Skenet bedrog, det var ännu en bra bit att gå för att komma i mål.



Staden närmade sig och vi traskade in längs dess raka gator.



Framme i Aosta tog vi in på samma hotell där vandringen på etapp två startade. Pilgrimen maskerade sig till turist.



Två veckors vandring firas med ett lätt bubblande svalt vin.

En förmiddag i Aosta och hemresa

Fredag 21 juli

Sista förmiddagen innan vi startade hemresan besökte vi den gamla stadskärnan.

Aosta är en mycket gammal stad. Den grundandes 24 f. Kr. av kejsar Augustus. Ni vet han som det utgick ett påbud ifrån runt år noll. Ursprungliga namnet var Augusta Praetoria Salassorum. Den keltiska ursprungsbefolkningen förslavades och staden befolkades med romerska krigsveteraner. Stadsplanen är en rutnätsstad med spikraka gator som löper tvärs igenom. Staden omgärdas av en stadsmur med portar. En hel del ruiner har grävts fram och kan beses på olika ställen i staden.



Aostas katedral är tillägnad jungfru Marias himmelsfärd och Johannes döparen. Den byggdes på 1000-talet med ombyggnader på 1400 och 1500-talen.



En mosaik från romartiden på golvet i katedralen. Intressant hur man låter förkristna konstverk finnas kvar i en kyrka.



Under staden finns en krypta från romartiden. Den mäter 89 gånger 73 meter. Ingen vet riktigt vad dess syfte var. Kanske en marknadsplats för kalla vinterdagar eller någon form av militär anläggning. Över kryptan fanns två tempel, det ena till Augustus ära och det andra tillägnat Jupiter, Juno och Minerva.



Vid lunchtid hämtade vi bilen från hotellets garage och påbörjade resan hem.